Den här bloggen kommer att handla om min pappa Davids skrivna alster. Pappa hade endast folkskola, men var i mitt tycke ändå driven skribent. Han skrev om det han sett eller kände för. Han skrev även dikter . Han var naturälskare och det fick sitt uttryck i hans skriverier. Han var en god talare . Engagerade sig politiskt och hade bl.a uppdrag i Kramfors kommun. Han blev också nämndeman. Han var född 1902.
Jag som förmedlar det han skrivit heter Ove.
Rune Dahlqvist har renskrivit en del pappas skriverier. Rune samlade skrifterna i ett fint häfte. Det är ur detta häfte jag valt materialet till denna blogg. Skriverierna kom troligen till på 60-70 talen. Det är alltså den nutid som texten refererar till.


Ja, då börjar vi med skriverierna.

DAVIDS MEMOARER

Barndomstiden

MINNEN FRÅN FORDOM

Det första minnet jag har av pappa Nils var när han kom hem från kolbacken, som vi sade, och han satte sig på stolen med armarna på knäna och knäppta händer.

Då kröp lille David under och vände sig och gungade i pappas händer. Det tyckte jag om. Far var sotig men snäll så jag stortrivdes. Trähästarna, skidorna och kälkarna, som far snickrade i kolkojan, var ju minnen för livet och välkomna julklappar.

Ett kärt minne av mor var när hon lade sig att vila på soffan i köket. Då kröp jag upp och lade mig med huvudet i hennes krökta ben. Hon lade sin hand på mitt huvud.
Detta kan jag inte glömma. Jag var ju lillpojken och blev väl lite mer uppvaktad av både far och mor och syskon.

Några despyter mor och far emellan minns jag inte, men jag minns att far sa ibland att "gjorde jag rätt skulle jag randa dig".
Jag har ett svagt minne av knoppar på björkris som sved på min stjärt men till någon skada kom jag nog inte. På den tiden hörde det liksom till en god uppfostran.
Minnet av en risbastu satt nog i ganska länge.

Ett minne var av det ljusa slaget. Det var i bions barndom. Far brukade köpe hem en hel låda färsk strömming som skulle rensas och saltas in för vintern och jag fick order att rensa den, men ack vilken prövning. Samma kväll gick en vilda westernfilm på Dynäs folkets hus. Skulle jag hinna dit innan föreställningen började? Här gällde det att snabba på. Pengar hade jag till inträde men hur skulle jag kunna smita iväg?
Pappa ville inte veta av något biobesök utan tyckte att det var bättre att köpa det som "gick genom halsen" , som han sa, alltså något matnyttigt. Jag blev inte riktigt klar med mitt jobb, utan smet undan och fick se filmen i alla fall.

Dynäs gamla folketshus, ja , det var minsann inget lyxtempel, men det fyllde i alla fall sin uppgift som nöjes- och möteslokal. Tranberg han hyrde och visade filmer och det var inte stumfilm. Nej, han pratade hela tiden och det var ju bra särskilt för min del som redan då hade svaga ögon. Det var nog många fina filmer som Tranberg pratade sig igenom, men det var inte så ofta man kunde åstadkomma femtioöringen som behövdes för att få se härligheten.

VÅRT FÖRSTA HEM

Mor Maria och jag bodde i ett gammalt hus. Vi hade bara ett stort rum till förfogande och det gick bra, även om man kunde önska större utrymme. Jag spelade fiol och var ute med mina kamrater och spelade till dans varje veckoslut, såvitt jag inte måste arbeta. Jag var ju skiftesarbetare, så när jag skulle på jobbet så tog vi ingen spelning. Att tjäna en slant vid sidan om var ju inte att förakta. Det hände att jag hade min Valborg med på spelningarna.

Med det dröjde inte länge förrän vi skulle få föräldraansvar och då blev det att ordna gifte och bilda eget hem. Vi fick en lägenhet i samma hus som bolagets matservering, ett rum och kök.
Det var en liten fin lägenhet fast ganska kall. Jag minns att Valborg vävde fina trasmattor. Möblerna var enkla men snygga. Så kom Kjell. En riktig solvarg. Alltid glad och gullig.
I och med detta slutade jag att spela ute och Väjatrion lades ner. Jag ansåg det orättfärdigt att jag inte vara hemma med familjen när vi hade barn och så blev det.

Nu började egnahemsfebern att bryta ut. De som kunde och hade intresse, började se sig om efter tomter att bebygga. Lånen var mycket knappt tilltagna och det var många som måste ta växlar. Det var att hjälpa varandra, men det var ett eländes system, som gav många stora bekymmer. För egen del försökte vi att klara oss utan växelaffärer. Vi var klara över, att leva på kredit det var eländet nummer ett.

Även om det skedde med stor möda försökte vi att handla på Koopra, som det då hette . Nu är vi fina så nu säger vi Konsum. Det var och är, det enda sunda ekonomiska systemet.

VÅRT HUS

Det är ingen svårighet för mig att minnas huset där vi bodde.

Det finns att beskåda ännu i dag, men nu står det på Dynäsberget. Ingen ändning har det genomgått. Det bebos av en gammal Dynäsbo och visst kommer minnen från tider som farit när man ser det. Det blev flyttat nerifrån Väja någon gång på 40-talet. Det är timrat av fyrtums plank och ännu är det som sagt beboligt. Det byggdes för kolare Nils Jonssons räkning. Familjen var stor och Nils och Maria blev även efter dåtida förhållanden en stor familj. Hur vi rymdes är för mig en gåta. Det drogs mycken ungdom till vår familj. Jag minns inte att det var särskilt trångt, men det måste men det måste det ju ha varit.
Om somrarna flyttade bröderna ner till den s k matboden där vi förvarade vårt tunnbröd och andra förnödenheter. Någon gång fick vi barn ligga i matboden. Det var roligt.

Jag har ett minne av att min syster och jag låg i ett skåp med två hyllor. Under hyllorna hängde vi kläder. Jag låg på den övre hyllan och min syster på den undre. Varför jag har ett så klart minne av detta tror jag berodde på den goda överblicken från" överslafen". Jag har ett minne som etsat sig fast särskilt. Jag såg mor sitta och väva trasmattor. Jag tyckte köket var stort men det var väl utsikten från min upphöjda sovplats, som kom mig att uppfatta det så. Jag hade svårt att tro att den minnesbilden var riktig men jag hade ett ärende in i vårt gamla hus för inte så länge sedan och då såg jag att det nog hade räckt till. Svängrummet var inte stort förmodar jag, men tillräckligt för olika aktiviteter.

ALDRIG FATTIGT HEMMA

Jag minns ingen svält eller fattigdom hemma. Inte heller överflöd av något slag.

Bröderna var duktiga jägare och det brev en hel del skjutet när de gick till skogs, som man sade. Det fanns gott om småvilt. Hare, tjäder och orre. Storvilt som älg hörde jag aldrig talas om. Jag minns harar som hängde vid fönstret istoppade granris eller fåglar som lades på plåten framför spisen, då blev det kalasmiddag. Hundar hade vi alltid och en minns jag särskilt väl. Hon hette Hära. Henne kunde man skoja med för hon var lättlurad. Hon satt alltid och tiggde vid bordet när vi åt. Då skrapade man med kniven på brödet. Första biten åt hon upp men inte nästa, då måste man lägga på mer margarin. Det blev stor sorg i huset när hon med ålderns rätt togs av daga.

Sedan köpte min bror Oskar en stor stövare. Den kom i en bur långväga ifrån. Den var jag ombedd att rasta, men han skrämde mig en gång. Jag drog i kopplet lite för hårt, det tyckte han inte om och vände sig mot mig morrade och grinade. Den såldes någonstans, vart minns jag inte. Skott hette den. Jag var glad när den kom bort.

Äldste brodern Johan var nog tagen av jaktintresset. Farbror Jonas och min bror hade nog många lyckade jakter tillsammans. Far jagade aldrig vad jag minns men han tyckte om fiske. Vi metade ofta braxen. Den brukade komma strax efter midsommar. Jag minns aldrig att vi åt av den. Den var grov i köttet och benig så den blev grismat. Vattnet i Ångermanälven var klart och fint. Man överlevde även om kallsuparna blev många när man badade.

Ett ganska roligt minne har jag före skoltiden. En kamrat kom på iden att vi skulle gå till Edins kolkoja och prova hans snus. Vi visste att näverburken med snus stod på hylla ovanför bordet. Jag konsumerade nog lite för mycket av varan, för jag minns att jag låg på golvet likblek och kräktes. Jag var mycket dålig. En av bröderna förstod vad som hade hänt. När mor undrade sa han "han har nog ätit snus, be honom dricka vatten". Det gjorde jag och piggnade till. Det var så jag minns första prillan, det blev ju flera med tiden.

LJUVLIGA LEKAR

Vad lekte vi på den tiden? Ett sant nöje var att få åka med när kolkörarna forslade kolen från kolbacken till kolhuset som låg en bit därifrån. Men det var inte alla körare som ville ha ungar rännande kring benen. En del slog med tömlyckan efter oss. Men gick man till Olle Eriksson då blev man väl mottagen. Då visste han vad man ville, hålla i tömmarna. Det fick man. Djur kan vara elaka, så även människor.

En farbror tålde inte barn så han behövde inget påhäng, men som sagt med Olle fick man vara och med honom trivdes man. Underligt med denna människa, han blev gammal men ända till slutet av sitt liv lika älskad och aktad. Ja, frid över hans minne.

Jag vet inte om jag var särskilt beroende av snälla människor men jag tror det i alla fall. Någon tuff kille har jag aldrig varit. Visst har man blivit förolämpad många gånger, på sin resa genom livet. Men för det mesta har jag bara visat ”klorna” och då har det ordnat sig.

Ett minne har jag. Enda gången jag blev slagen var av en lekkamrat som slog mig med knuten hand på munnen så att jag blödde. Min avsky för våld har följt mig genom livet och det är jag glad över.

BORDBÄNKEN

Bordbänk var det väl många som hade när jag var liten. Det var en möbel som stod i köket. Jag talade om att jag minns att min syster och jag låg på var sin hylla i ett skåp innanför dörren, en bra sovplats tyckte jag. Nu minns jag en annan sovplats, även den var bra. Det var just bordbänken. Den var i fönsterhöjd, den var praktisk och där kunde man sitta med olika sysslor. Far satt där och lagade skor bl a. Vi hade ofta rundkängor, väldigt roliga och varma. De var lika finnkängorna som har varit så populära i vårt land en ganska lång tid. De kallades även rundkängor. De var nästan viktlösa, men sulan tog fort slut och då blev det för far att sitta vid bordbänken och sula dem.

Jag minns att vi åkte på kängorna när det lutade utöver. Det fick vi ju inte göra för då de blev de fortare utnötta. Laddor var ju annars en varm och skön sak som man tyckte mycket om. Man tillverkade dem av tyg från gamla ytterplagg som syddes om i lager på lager . Om laddmakaren var duktig kunde laddorna bli både snygga och varma. En del var ju inte så händig och då blev laddbona runda och fula, men varma var de.

Sedan fabriken kom till Väja började man sula laddor med ”machong”. Den användes ju i fabriken så där kunde man få köpa den.  Men nu tillbaks till bordbänken. Det gick att dra ut den och ”hokus pokus” där blev en fin liggplats för min syster och mig. Det fanns också en låda att dra ut, så att vi kunde ligga och knapra på tunnbröd innan vi somnade.

Att våran kung skulle ha en sådan möbel det hade jag inte föreställt mig. Men när det unga kungaparet förevisade slottet då fick vi se en bordbänk. Visserligen satt man inte vid den och lagade skor, nej den hade en skiva av marmor och mycket grant i guld prydde den, men det fanns utdrag på den så att principen var densamma.

KYRKOBESÖK I JULETID

Jag hade fått en präktig överrock. Den blev sydd av vår byskräddare Pettersson, en liten krumm, vänlig gubbe som satt på sitt skräddarbord rned korslagda ben. Det blev en fin sak, med silkesfoder och både ytter- och innerficka. Då var man glad.

Varm och skön var den, omsydd efter en av brödernas rockar. Jag minns att färgen var mörkblå. En morgon sa far att vi skulle gå till julottan. Det blev något nytt för mig. Frågan är om jag någonsin varit så långt hemifrån. Så gick vi hand i hand till kyrkan och färden blev lite tröttsam. Så var vi äntligen framme. Där var det så ljust och vacker. Lite sen var vi nog, för man kunde höra sången där inifrån. Det brev inget långt besök, inte ens in i kyrkan kom vi. Far tog mig vid handen och styrde kosan hem. Lite brydd var jag nog över det korta besöket men det ifrågasattes inte så mycket på den tiden. Rätt länge efteråt fick jag veta att i sakristian i trängseln hade något svurit ganska grovt. Då gick vi hem till Marja och kolmilorna.

BAGARSTUGAN

Bagarstugan låg på ”Källmansbacken” i det ena hörnet. En ljuvlig doft från tunnbrödsbaket kändes. Det kom ofta på barnens lott att ordna ved, en ganska enkel sak. Den varan fanns det gott om. Det var stora stöpor i degtrågen och de två vid bakbordet hade sannerligen det de gjorde. Det blev stora travar med gott tunnbröd när de var klara. På slutet blev det mjukkakor, en delikatess som vi prisade. För tjänster man gjorde bagerskorna blev det en mjukkaka som tack. Den man fick äta varm, då var det kalas. Lite knip i magen av det nybakade brödet fick man liksom på köpet. Så blev bagarstugan flyttad. Många är det nog inte som bakar tunnbröd numera men någon tror jag vårdar konsten.

En del detaljer hemifrån, som jag inte tyckte om. Det var när man hängde tvättkläder, ibland i båda rummen. Då otrivdes jag. Att man satt vid symaskinen tyckte jag heller inte om.
Tjockpannkaka var även en plåga. Lappskojs åt man nog ganska ofta, det var mosad potatis med köttbitar i och det smakade bra. Det var nog en maträtt som lapparna satt namn på men gott var det. Far brukade skicka efter salt fårkött på höstarna, det var gott. Någon fårsmak minns jag inte. Färskt fårkött däremot tyckte jag inte om. Ullsmak tilltalade mig inte. En annan sak som inte var god var rosenpotatis. Man sade att den ärgade. Det blev nog för det mesta grismat. Nu kommer grisen in i bilden igen. Fredrik Källman var den som slaktade våran julgris då den dagen kom. Han använde kulgevär. Där stod man och gruvade tills skottet gick. Så småningom vågade man sig fram. Jag tyckte inte om den proceduren men fläsket det var gott.

En liten grishistoria till. Söderberg i Bollsta var väl lite skrytig av sig. Han hade skroderat på sågen om vad grisen växte och blev stor, men när slaktaren kom undrade han var grisen fanns. Då lär den ha setat uppe i fönstret. Så gick historien om Söderbergs omskrutna gris.

Jag minns en gång då jag fick följa med upp till ”gristå”. Det var en gata med svinhus på varje sida. Där klättrade vi barn upp och där vara grisar i alla storlekar. Jag vill minnas att en del var svartfläckiga. Annars var de ju i den vanliga färgen. Jag minns hur gubbarna diskuterade mått och vikt. Man tog ett snöre runt bakom frambogen och räknade tumtalet när man sträckte ut snöret. På så sätt fick man veta vikten, men man kunde ju fuska, fast det var ju att, som sades, att ljuga i egen börs.


Ibland hände det att det kom en grisvagn och då kunde man köpa gris ur en godsfinka som stod vid stationen. Jag tog min skottkärra och låda där dyrgripen skulle fraktas hem i. Ett gott råd fick jag av någon. Du skall ta ett kol med dig och när du då har sett ut den gris du vill köpa så märker du den med ett streck. Snart fick jag se en lång gris i hopen och då märkte jag den med ett kritstreck. En torpare intill sa att den var hans, men jag påpekade att ”den har jag märkt med ett streck”. Då sa torparen ”ta den, men jag tror inte att du får någon glädje av den”. En av mina grannar sa att jag skulle ha låtit honom ta den. Det blev heller inte mycken glädje av den. Lång blev den och mager. Man ville ju ha en fet gris med gott späck, men ingalunda. Uppäten blev den i alla fall .

Nu har jag kommit in på ett outtömligt ämne. Det var många som hade hushållsgris fordomdags. Det var ju fattigmans sparbössa. Till detta kom att hade man gris var man nog ganska ansedd. Var den dessutom kontakt betald då kunde man nästan göra sig bred. För att illustrera grisen som trygghetsfaktor skall jag berätta historien som lär ha härstamning från Bollstabruk. Det var en sågverksarbetare som skaldade följande.

 "Nu ha ja slaktä grisen, veboa ä full, å pären däre källarn. Kom vinter".

Han behövde inte svälta, nu kunde han möta vintern med tillförsikt. Sågen stod ju stilla över hela vintern och det var nog knapert för de flesta. Att stämpla som arbetslös kunde man inte för då behövdes säkerligen flera hål i svångremmen. Någon arbetslöshetskassa fanns inte. En sådan sak drömde man väl inte ens om. Svälten grinade nog mot många. Snart började förtroendet att svikta hos handlaren och då återstod som enda utväg att gå till fattigvården för att med mössan i hand be om en matlapp. Men de flesta drog sig i det längsta för denna sista utväg.

Jag nu har jag kommit på sidan av det verkliga ämnet igen, grisen. Ja, nog var det ett välsignat djur, men ibland kunde man ha otur. En sån historia var när vår gris råkade ut för rödsjukan, så hette den sjukdom som de fick ibland och då blev man förskräckt. Jag ringde, vid ett tillfälle, djurläkaren i Nyland som lovade att komma på kvällen. Så kom bilen och ut hoppade en ung dam med doktorsväska. Jag blev nog lite brydd. Hon talade om att hon vikarierade när det var semestertider. Jag tyckte nog att veterinären hade smala handleder men snart hade hon konstaterat att det var rödsjuka. Hon iordningställde sprutan och grisen trängdes in i ett hörn. Grisen fick vad den behövde och den blev stor och präktig och till mycken belåtenhet och mättnad.

KARBUNKLARNA

Min första ”karbunkel” hade jag vid sådär sju eller åttaårsåldern. Det blev bara två, men det räckte väl. Vad en karbunkel var för en tingest? Ja, den var varken snygg eller rolig och varför just jag blev bebådad med två sådana har jag nog grunnat över. Ni vet kanske inte vad en ”baka” var heller, för sådana finns inte numera. Det skulle kunna ha med bullbak att göra men icke sa Nicke.
Nej, en ”baka” kan inte finnas, därför att det finns inte råvara till den längre. Träden är för smala. Gammalt stod det stora träd i skogen, så stora att de inte gick igenom sågramarna. För att få plankor och bräder av träden måste man såga av grovändan på stockarna med stocksåg. En man i var ända på sågen, det var ett tungt jobb. Sedan gick stocken genom sågramen och då fick man både plank och bräder.
En sådan ”baka” hittade jag i timmergrimman utanför kolplatsen, som var ett kärt lekställe. Den drogs upp och fick ligga och torka. Det måste ha varit ett mycket stort träd. ”Bakan” var nog femton tum i grovändan och den var så bred att jag kunde ligga på magen och kava mig fram med armarna . Jag hade ännu inte lärt mig simma. Nu först kom bölden, karbunkeln, in i bilden. Jag hade en sådan rackare på magen på sidan om naveln. Den var stor och präktig och ond som fanken. Det var inte så roligt att leka med en sådan på magen. Vid ett tillfälle när jag reste mig från mitt simmande sved det mer än vanligt. Bölden hade gått sönder och i och med detta blev jag fri från min "plågoande”. "Bakan” var så stor att jag kunde sätta upp ett segel på en ”pellerin” margarinlåda . Jo, nog hade jag mycket nytta och nöje av min stora stock alltid.

TEMPLARFEST OCH JULKUSAR

Varje jul hade templarna julfest, en stor händelse. Då tronade en jättestor julgran i salens ena hörn och den var full med julgranskarameller, äpplen och levande ljus. Jag minns att man hade en lång käpp för att nå ljusen längst upp. Underligt att man vågade ha granen tänd med tanke på eldfaran. Granen stod i sitt hörn och salen var fullpackad med barn och föräldrar.

Väia-Dynäs hornorkester fanns på läktaren. Man satt där och gruvade sig och hoppade högt när de började med den första marschen, man tyckte att taket skulle lyfta. Höjdpunkten var när ringlekarna kring granen började, då blev man lyckliggjord. sedan delade tomtarna ut gottpåsar. Det var nog ingen risk för att barnen inte somnade den kvällen, även om inte bädden var så komfortabel .
Så till julkusen, vad det nu kunde vara. Som granne till oss fanns ett bageri. Innehavaren hette Erlander. Mitt minne är koncentrerat kring bagarens medhavda godsaker. Han kom över till oss med bakplåt och allt. Där fanns julens alla symboler, hästar, grisar mm. De var målade i vackra färger, rött, grönt och blått. Jag minns särskilt en jul, då bagaren kom med en häst som täckte hela bakplåten. Om man slickade på någon figur så blev tungan både röd och blå. Man sparade en del så länge att de blev hårda men de blev ändå uppätna. Jag har undrat varför bagaren så ofta var hos oss, men där samlades mycken ungdom, de många syskonen tog hem sina kamrater och de trivdes.

Det sjöngs och spelades, en cittra fanns som regel i varje hem. Det var mycken sång och musik. Julgran hade vi alltid i kammaren, som var finrum. Där var snyggt när den var nystädat. Jag minns inte far helgdagsklädd ofta, för han hade ju sina milor, som tarvade ständig passning natt som dag. Jag tror att far slet sig till döds, den ständiga agan, sotet och slitet för familjen tog nog ut sin rätt. Gammal blev han inte heller, han dog i 60-årsåldern, en kvalfull död i leverkräfta som man sade på den tiden. Jag kan inte minnas en sådan prövning som när far hade denna kamp, den var så smärtsam för oss alla. Det gavs inga sprutor som lindrade hans plågor och hans jämmer följer mig livet ut. Så kom äntligen dagen då kampen tog slut och det blev en lättnad trots sorg och saknad.

11) SNÄLSKA OCH. . .

Jag vet inte nu vad hon hette men jag tror att hon var eller hade varit gift med en som hette Snäll. Allt nog, hon var kopperska. Men vad var det? Jo, hon gick omkring med en väska, där hade hon ett par bockhorn och en ”snäppa” som det kallades. Den var gjord av en rakkniv och såg ut som en liten yxa. Det var nog hela utrustningen. I bockhornen var ett hål i den smala delen och där sög man upp huden. Så knackade man på snäpparen och sög i hornet. I mors fall koppades fötterna som stod i vattenbad. Det blev rött av blodet men det skulle vara bra att bli av med gammalt blod. Det var väl en form av åderslagning. Det blev en omständlig introduktion men ett tips för den som ville tjäna pengar. Jag undrar om det inte även idag finns de som utövar yrket. 
Nu börjar den egentliga historien, som jag minns väl, och som jag tycker har poänger.
Jag var tillrådd av mor att inte säga Snälska om jag tilltalade fru Snäll. En dag när jag var ute och lekte var det en fru som undrade om vi hade främmande. Jag sa vem som var på besök, och när jag kom in undrade man vem jag pratat med. Jag sa att en tant ville veta om vi hade främmande, och jag svarade tanten, att det var tant Snälska som höll på att koppa mamma. Den blick som jag fick av mor då var inte precis hjärtlig.

FINNULLA

När dessa två händelser tilldrog sig var jag nog inte mer än i femårsåldern. ”Finnulla” kom varje vår drivande ibland med många kor och ibland med ett mindre antal. Jag tog inte reda på varför hon kom med detta ”kodrev”, som man sade, men jag antar att hon kom från Finland på väg söderut. Hon sålde väl korna till jordbruk och andra hugade köpare. Då hängde vi på landsvägs-staketet för det hände alltid saker när Finnulla kom med sitt kodrev.

BLODIGEL OCH TAGELMASK

Jag hade en moster Karin som höll blodiglar, ett mycket äckligt kräldjur. Hon bevarade dyrgriparna i glasburkar. Hon var nog ganska ensam om yrket men hon hade nog yrkesbröder fast på annat håll. Iglarna köptes på apoteket. Man förvånas över att någon ville att en sådan äcklig krabat skulle få suga sig fast vid tandköttet, det var nämligen mot tandvärk som de togs i anspråk.

Hon fiskade upp kräket ur burken och lade den på en trasa och förde den mot tandköttet vid den värkande tanden. Den lät sig väl smaka, så sög den blod tills den blev tjock och rund, först då släppte den taget. Nej, då var det bättre att glödga en spik och köra ner i tanden, fast gott gjorde väl inte det heller.

TAGELORMEN

Jag minns att jag anfäktades av nämnvärd tandverk. Jag hade nog ganska bra tänder och jag var inte särskilt förtjust i sötsaker. Jag minns lekkamrater som stal bitsocker hemma, nej så var det inte, det var stora bitar av toppsocker man tog hemma.

Jag minns inte att jag gjorde det, fast det var även lätt för mig att gå till sockerskrinet och hugga för mig. Om jag var söt var det inte på grund av sockerkonsumering. Någon surdeg var och är jag inte. Jag har alltid sökt och funnit de ljusa sidorna här i livet och gläds över detta. Ja, nu har jag kommit långt bort från tagelormen. Ja, om den fanns vet jag inte, men jag tror att man använde detta odjur för att skrämma oss barn ifrån att bada för mycket. Tagelormen, den fanns i älven och om man råkade ut för en sådan kunde den sno sig omkring armen eller benet Den drog då till så kraftigt så att armen eller benet gick av. Hemska tanke. Jag vet ingen som råkade ut för besten i alla fall. Ja, det var en hel del som man hade att se upp med. Mycket att var rädd för. Sotaren blev man aldrig skrämd med, alla på kolbacken var ju sotiga men snälla.

BEGRAVNINGSKARAMELLEN

Riktigt tydligt minns jag bara en begravning, det var väl därför att vi barn blev så rädda. Det var en gammal tant som dött och jag tror hon hette Höglund. De bodde i en av sågverkskasernerna och man hade huggit granris från landsvägen och till förstubron. Sedan var det granar som berså och där inne stod det som skrämde oss barn. När vi kikade mellan kvistarna såg vi kvinnan, en skrämmande syn för oss små. Vi försvann fort därifrån.

Jag minns likvagnen som var utstyrd med fransar och tofsar. Den var hög och kusken satt där uppe finklädd. En av bolagets kuskar skötte uppdraget. Jag minns särskilt en som hette Andersson, en stor resonabel likvagnskusk. Den svarta begravnings-karamellen som vårdades som en dyrgrip. Innan man fick smaka "innehållet” kunde det ha förflutit flera år. Jag tror inte att den kastades bort men den blev stenhård.

HANDLAR WIBORG OCH JOMFLA

Viborgs boa låg i en röd länga ovanför fabriken.Om jag inte minns fel så var även postkontoret inrymt där. Viborg, en tjock farbror, tyckte om att skoja med oss barn. Till mig sa han "vad ska du ha då jomfla, jomfla". Jag hette ju Jonsson men han sa jomfla. Det sägs att Viborg var en mycket bra bassångare. Han hade en mörk bullrande röst som nog kom bra till pass. Annars minns jag att vi handlade för det mesta hos Hellström, en försynt och fin människa. Jag tror att han var medlem i Missionsförsamlingen. Det var nog inga lysande affärer dessa handlare gjorde. Det var ju fattiga arbetare de flesta kunderna. Man handlade ju på bok och det var inte alla gånger så lätt för folk att kunna göra rätt för sig, så handlaren fick sitta i mellan.

Det var ingen stor affär Hellströms, men det luktade gott där. Sill och kryddor, vågen med de uppradade vikterna, de många lådorna med det växlande innehållet. I rummet innanför butiken där satt Hellström vid sitt skrivbord många gånger när man kom in för att handla. I samma rum hade han julsaker när den tiden kom. Det var en hel del att beskåda, saker som gick att upp med fjäder. Gick fjädern av så blev fröjden inte långvarig. Knallpulverpistoler var en välkommen julklapp. En liten rund dosa med knallpulver tog fort slut. Då blev det att köpa nya dosor, en femöring tror jag den kostade. Ja, sedan kom kooperationen. Jag minns att min syster och jag gick och avbetalade den skuld som uppstod när vi slutade att handla hos Hellström. Far var noga med att ”göra rätt för sig” som han sade.

Kooperationen och folkrörelsetanken har man burit med sig sedan barndomen. Att om möjligt handla med pengar i hand har varit en god regel som man i görligaste mån har försökt följa. En av de stora inom Konsum och folksam var Petter Holmberg. En gång berättade han hur han blev skickad av sin manma till handlaren för att köpa fläsk till ärtsoppan. När han kom hem sa mor "det fläsket är ju både gult och grönt, det får du gå tillbaka med för vi kan ju bli sjuka av det". Petter gick ner med fläsket för mor ville ha fläsk som gick att äta. Men samma fläsk fick han ta med hem och mor fick skära bort det som var fult. Resten kokades ärtsoppa på. Det fanns ingen reklamationsnämnd att gå till för att klaga. Det var att äta och tiga.

SPLITVEDSSKUTORNA

Splitved var avkap från plank och bräder. Det blev bitar olika långa, ett par fot och längre. En fem-sex fot var de längsta. Jag vet inte vad splitveden användes till, men den gick med skutorna som väl gick till fjärran land. Med skutorna kom splitvedskärringarna som de kallades. Det var en ganska fast kår. Kom det en skuta som kom splitvedskärringarna långväga ifrån. De staplade veden prydligt och fint och jag tror att de tjänade ganska bra. Men jobbet måste ju ha varit tungt. Ändå tror jag inte att det var särskilt storväxta. De fick nog lära sig att länga käft med schåarna och det var nog synd om de blyga. Det var nog ingen läxa till söndagsskolan som de fick höra. Kontakt med yttervärlden fick de nog och bruna i skinnet blev de så någon flygresa till medelhavet för att bli brun behövdes inte annat än i fantasin.

KINESER OCH JAPANER

Jag minns att ibland kom det en hel hop med snedögda, småväxta kineser och japaner. Det var ute i samhället och ibland bar de gevär, som de jagade småfåglar med. Jag tror att även en och annan katt försvann vid sådana tillfällen. Båtarna var stora
och det kryllade av småväxta människor. Skulle de lägga en tross omkring en pållare var de som flugor på en sockerbit.

Sedan har jag tänkt, när jag numera ser dessa människor, nog har väl dessa folkslag genomgått en märkfig förändring. Nu deltar ju både Kina och Japan med stor framgång i de flesta idrotter, mycket krävande sådana. Var det månne bara självförtroende de saknade. Det sades att de även hade husdjur ombord, svarta grisar, höns och annat.

SOMMARJOBB

När vi blivit lite äldre kunde vi få rengöringsarbete i brädgården om somrarna, det var en härlig tid. Jag tror att vi hade femton öre i timmen. Jag vill minnas att jag fick två kronor i avlöningsslant och det tyckte man var stora pengar. Avlöning var fjortonde dag.
Den som basade för oss var faktor Fryklund, en snäll farbror. Ibland när han kom ronden satt vi och tog igen oss, det blev nog en del inte effektiv arbetstid. Faktorn skällde inte ut oss men en gång när vi satt när han kom sa han ,”lägg er pojkar så vilar ni bättre". Jag minns särskilt faktorns blanka skor. Det var en fröjd att se. Faktorn hade rätt stor familj. En av flickorna var klasskamrat till mig. En av sönerna minns jag var stämpelpojke, han blev fantastiskt duktig. Att vara stämplare betydde att man hade en dyna med rödfärg i ena handen och en stämpel i den andra. Varje brädända skulle bolagets märke slås. Jobbet var nog ackordsatt så det skulle gå undan. En duktig stämplare kunde tjäna pengar, men jag såg ingen annan stämplare än faktorns pojke. Han blev med tiden en stor industriledare.

Ä KULA RÖ SÅ FAR VI

En vår som jag minns strax efter skolan var när jag fick vara med och rusta motorbåten Käll. Det tog lång tid för det var mycket att skrapa och måla, men man njöt av doften från mönja och oljefärg. Motorbåtsföraren donade mest med motorn, det varen stor kulmotor. Man måste värma kulan med blåslampa innan den startade. Det var där ordspråket kom till "Ingen start om inte kulan var röd", men då gick det undan. De där ganska små båtarna var enastående användbara. De drog flera pråmar i taget och tog sig fram i alla väder. En duktig förare var Erik Nylander. Det var tillsammans med honom jag fick vara med och rusta Käl den våren. Sedan blev jag skickad till Dynässågen som präjare.

Alvar Viklund och jag jobbade ihop. En bättre arbetskamrat kunde man inte önska sig. Gubben Viklund, Alvars far, var tummare. En liten, snäll farbror. Det var ett nöje att jobba där i timmerbommen. Vi satte ut revar och fiskade aborre och någon ål fick vi ibland men det var vi inte glada för för de var ju så svåra att avliva.
Viklund var tummare och vi drog in timret som sedan snarades och drogs upp i slingor till ramarna på sågen. Vem som var sågställare minns jag inte men gubben Lindström, sliparen minns jag och många fler.

Motorbåtsföraren träffade jag långt senare, han var då förman på Åbola. Erik var yngre bror till Jonas som jag talade om i ett tidigare avsnitt, den duktige dragspelaren. På Dynässågen gjorde man mycket stav. Stav var en halv tum tjock och tre - fyra tum bred. Att bunta stav var ett roligt jobb och att plocka stav i rankor var ingen större konst. Att göra buntknut kunde ju vara knepigt men snart kunde man även den konsten, två band på varje bunt och undan gick det när man blev van.

MAJBRASA PÅ ISEN

Jag har ett minne av att ungdomen gjorde en stor brasa ute på isen. Det fanns en duktig dragspelare som hette Jonas Nylander och han satt på en spark och spelade. Jag minns att de sjöng "Nu far vi till Vallhalla". Jag var för liten för att få vara med men jag stod ute på gårdsplanen och därifrån såg jag brasan och hörde stojet. Dragspelaren Jonas var en mycket anlitad musiker och var väl en av Ådalens bästa på den tiden.

RICKARD STRUVAGNAREN

Strövagnare var den som vagnade av fallet från sågen och till kolbacken. Det var spill från sågramar och kantbänkar. Bräderna renskars ju och det blev rätt stora mängder avfall som sedan blev kol. Det var stora lass, höga järnstöttor gjorde att lassen blev tunga. Vagnarna gick på smala rälsar som var omkring 300 meter, backe upp och backe ner. Under helgerna lekte vi tåg med vagnarna och det blev en hiskelig fart när det lutade utför. Det hände att det blev tågurspårning och då hade vi ett fasligt knog med att få vagnarna på spåret igen men en rolig lek var det. Jag minns att det dundrade ganska mycket när dessa stora lass rasade utför slanorna som var utlagda och som lutade ner mot den plats där man reste milorna.

NÄR MOR VAR MYCKET SJUK

Mor Maria hade avverkat sexton födslar, jag vill tro, under ganska primitiva förhållanden, men hon var inte mycket eller ofta sjuk. Men blödningar det hade hon. Det blev oftare och värre. Visst sökte man läkare, men det hjälpte föga. Jag vet att far gick till Ovansjögubben och att han blev borta länge men bättre blev inte mor.

Jag minns särskilt ett tillfälle när vi räknade med att förlora henne. Vi stod omkring sängen och jag vet inte vem som kom med förslaget att "nu måste du David be Gud att vi får ha mor kvar. Jag gjorde det, men jag vet inte hur jag bad. Vi hade fått veta om en läkare i Sollefteå som skulle vara duktig. Det kom fem stycken tabletter med kvältståget. Hon tog en och då avtog blödningarna. En till tablett och mor var räddad.
Trodde jag att Gud kunde hjälpa oss att få ha mor kvar. Ja man ber väl inte om man inte tror, eller vart vänder man sig när man är i nöd. Men var finns Gud då? Ja, jag har svårt att tro och finna honom i de guldskimrande sarkofagerna eller i de utstryrda mässhakarna. Nog finner jag Gud heller i den lilla gullvivan, i solen eller i sommarhimlen. Jag vill inte leva utan Gud. Någon fast klippa behöver vi i all vår skröplighet.
Vi fick ha mor kvar och hon behövde aldrig flytta på vårdhem. Det blev i stället en liten 1ägenhet i vårt hus och där slutade hon sina dagar, lugnt och stilla. Jag vet inte någon gång som far och mor gick i kyrkan, men de var goda människor, avhållna av de barn de satt till världen. Ett minns jag, min far brukade aldrig svordomar.

TURK I JULKLAPP

Turk var ju en cigarett och man sade att det var en damcigarett. Den var smal och det låg tio stycken i ett paket. Nu kommer Hildur in i bilden. Hon var nog kompis men min ett år yngre syster. Av någon anledning skojade syskonen med mig. Hildur skulle vara min fästmö. Ja, det var lnget fel på Hildur, hon var söt och fin. Mamman var tant Aspholm, en liten och sliten tant. Jag hörde inte talas om att Hildur hade någon pappa, troligen någon som sprungit ifrån sitt ansvar. Kan hända rest till Amerika och lämnat mor och barn ensamma.
Jag minns tant Aspholm bättre än jag minns dottern. Hon gick på skutor och "sjåade" som man sade.
Jag tror att hon även tvättade kläder, ett föga avundsvärt knog, ofta vid en öppen vak på isen. Man klappade ju kläderna med klappträ, en träbit med handtag. efter klappandet sköljdes kläderna i vaken. Först hade kläderna kokats i en stor järngryta i lut. Jag minns att kläderna var vita och fina och var det fint torkväder gick det ju fint att hänga ute.

Två ting som jag inte tyckte om hemma var symaskinen och just klädstrecken som gick härs och tvärs i vårt kök. Men nu kom jag långt bort från tant Aspholm och Hildur. Tant Aspholm hade nog blivit mor rätt sent för jag uppfattade henne alltid som gammal. Klädseln kunde ju göra folk gamlare än de var, med sina långa kjolar och halsdukar som var knutna under hakan.
Nu förhöll det sig så, att spanska sjukan härjade. Jag miste ett par äldre syskon. Även jag fick en släng av det och jag minns inte att jag någonsin varit så sjuk. Gamle doktor Norgren i Nyland konstaterade att det var torr lungsäcksinframmation. Jag låg över julen och då kom Hildur med julklapp som innehöll godis och ett paket Turk. Jag hade redan då börjat röka men de fanns ett kruks, rökningen smakade miq inte. Kanske berodde det på den höga febern som jag hade. Jag har undrat mycket över att ingen rådde mig att sluta röka då. När jag blev feberfri bolmade jag, eller försökte, kan vara det rätta ordet. Jag betedde mig som en spädkalv men krafterna kom snart åter. Sen var det ju cigaretterna som jag fick i julklapp av Hildur. För att göra visan kort. Hildur dog ung och så småningom gick även tant Aspholm ur tiden. Jag tror inte hon hade så många sötebrödsdagar i sitt liv.

HUNGERMARSCHEN 1914

Av hungermarschen minns jag bara vissa detaljer. Jag minns en gammal gumma som gick inte långt ifrån mig. Hon var liten och mager i långa kjolar och halsduk knuten under hakan. Hon var nog både hungrig och trött. Hon travade på men ibland sträckte hon på sig och pep med gnällig röst "mera bröd”. Detta hände i med jämna intervaller.

Jag var med i demonstrationen till Nyland. Jag minns att flottningschefen tvangs ut till allt folket, och kanske lovade högre lön till flottningsarbetarna . Jag minns även när Albert Viksten med ett spisbrödspaket under armen tog ut en, om det var en grosshandlare , på verandan i övre våningen i ett stort hus nere på hamnplan. Där fick han nog höra en hel del nyttiga sanningar. Ja, arbetarna var hungriga, men någon stenkastning eller andra våldsamheter minns jag inte. Jag minns inte heller hur jag kom hem, för tåget som gick blev ju fullbelagt. För min del, blev det nog att gå landsvägen hem till Väja.

OM FATTIGDOM OCH SPANSKAN

Jag har tidigare talat om att jag inte minns särskilt mycket av fattigdom när jag växte upp, men spanska sjukan har jag gott minne av. Ett par syskon dog just i den. Det var ju så att de stora starka fick för lite mat så att de blev ett lätt byte för spanskan och lämpliga mediciner saknades. Antibiotika och penicillin var obekanta begrepp. Jag minns att vi doppade spiskroken i trätjära och stoppade sedan in den i spisen. När vi så tog ut den igen blev det en kraftig och frän tjärrök som vi andades in. Det skulle vara bra för lungorna. Var vi förkylda med hosta då gröpte vi ur en kålrot med en bordskniv och fyllde den med strösocker. Så fick vi en tesked emellanåt. Det kunde nog vara ett bra medikament tillsammans med röken från spiskroken och, inte att förglömma, röken från milorna från kolplatsen som inte låg långt från stugan där vi bodde. En torr lungsäcksinflammation fick jag under spansktiden, men det blev bra så jag klarade livhanken.

SKOLTIDEN

DEN LILLE KOLAREN OCH INSKRIVNINGEN

Nu började en prövningens tid för kolarpojken. Första dagen, en färd mot stupstocken. En av mina systrar ledsagade mig men vi blev sena. Det hördes redan psalmsång inifrån och jag såg en grå sak bakom en orgel. När musiken tystnat reste sig ”den grå saken”, min lärarinna, och då blev jag rädd. En rädsla som blev kvar de första skolåren. Hon gjorde mig mycket illa. Den lille kolaren kom verkligen i kläm. Det tarvar nog en förklaring.
Lärarinnan fick veta att jag var synskadad, varför jag fick min plats ganska långt fram. Om det var för att jag skulle se bättre eller för att studera mina svarta händer vet jag inte, men jag vill väl tro att det var för min dåliga syns skull. Varför mina händer kom att bli så centrala? Min ständiga lek nere på kolplatsen, gjorde att mina händer blev mörka, särskilt i knogarna och jag klagade hemma över att jag varje dag måste gå till tvättstället och tvätta mina händer.
Mor skrubbade mig och tvättade mina vantar, men när händerna torkat så mörknade de. Det hände att lärarinnan tog mig hårt i örat. De blödde ibland. När jag blev äldre undrade jag över att inte far ryckte till undsättning, men det var väl rädslan för de besuttna i samhället som gjorde att han avstod.

Ett som liksom hängde samman var sågställaren och lärarinnan. Jag förmodar att sågställaren var med i skolstyrelsen tillika skolinspektör och därför kom ibland. Då måste vi resa oss och bocka. Att bocka och ta av mössan för överheten det var djupt rotat.

Nu måste jag berätta en historia där sågställaren var huvudfiguren. Det söps ju rätt friskt. Helgdagsfyllan var ju vedertagen. Det hade varit fest över helgen och där var väl en del promenenser, som faktorn i brädgården och så nämnda sågställare m fl. Det blev ett väldigt kalas.
Gustav, som var med på festen, var kättingdragare på sågen och hans jobb bestod i att dra kättingen av timmerslingorna, som kom upp genom stupet och till sågramarna. Sedan var det en ränna som han skulle släppa ner tättingen i. Kättingen rann då silvervit ner med ett väldigt rasslande.

Nu kan vi fortsätta berättelsen. På måndagmorgon kom sågställaren gående och då ropade Gustav från sin upphöjda plats ner till honom. "Hej påre”. Sågställaren tittade förvånad upp och undrade vem som vågade hälsa på det viset. Där stod Gustav stolt över nattens titelbortläggning. "Vet hut", skrek sågställaren, "du borde veta bättre än att kalla mig för du". Då svarade Gustav " Jasså, du har glömt att vi lade bort titlarna i natt ?” Vi hade roligt länge åt den historien. Ja så kan det gå när det kommer en katt bland hermelinerna.

Jag fortsätter att berätta om min skoltid.

Ögonläkare och glasögon var det aldrig fråga om på den tiden. Men mor hade glasögon och dem fick jag låna. Jag tog en stol och klättrade upp på bordet, stack boken under lampkupan och läste mina läxor. Att man inte blev stimulerad och fann glädje för skolan kan jag förstå. Nej då var det roligare att leka kolare bl a. Då var man långt från stygga rärarinnor. Stygg sa jag, för tyvärr fanns väl knappast fulare länarinna än hon. Men en ful människa kan ha utstrålning men icke så hos henne.

Det fanns nog de föräldrar som skickade med ett och annat paket till lärarinnan men jag fick aldrig något med mig att ge henne. Glad är jag att jag levde igenom de första två skolåren med öronen i behåll och även med ögonen i behåll för den delen.

Jag måste också orda litet om den medhavda matsäcken. Den bestod av hembakat tunnbröd med pelerins margarin och ibland en liten mjölkflaska. Men många av kamraterna hade ingen mjölk att ta med sig. Något för nutidens barn att tänka på då de sitter och fnyser åt den mat som idag serveras i skolorna. Det blev i alla fall slut på mina småskoleår och någon skönläsning blev inte mitt betyg. Jag blev uppflyttad till tredje klass med ett nödrop, men kvarsittare blev jag inte. Jag såg nog kanske lite knepig ut när jag kom hem och man frågade hur det hade gått. Jag svarade, att jag hade flyttats upp på högsta bästa villkor. Hemma hade man mycket roligt åt den tolkningen.

EN MINNESRIK MACKA

Jag hade en skolkamrat som hette Erik Berglund, en snäll och fin pojke. Hans pappa var skomakare och hans mamma var mjölkförsäljare. Han var enda barnet vilket var ovanligt för den tiden. Det betydde att man redde sig bra. Vi var skolkamrater Erik och jag. Jag minns att han hade fina smörgåsar i matsäcken. Det var ju vanligt, som jag berättat tidigare, att de flesta hade tunnbröd med Pelerins margarin. Säkerligen ganska tunt påbredd.

En dag på matrasten räckte Erik mig den smörgås, som jag inte glömde i första taget, och som jag känner glädje och smaken av ännu. Det var en fjärdedels tjugufemöreskaka bakad på råg och den var väldigt god. Den typen var inte så vanlig hemma vad jag minns. Den hade rikligt med smör på och ett par välstekta fläskskivor. Den var oförglömlig. Ofta har jag undrat varför Erik for så ung till Amerika. Han hördes inte av sedan han rest.

Ett smärtsamt minne som kom till mig häromdagen var när en av kolkörarnas hästar föll ner från kolbryggan. Hästarna gick och betade på samma plats som där kolhuset låg. Det var en hög brygga som var stängd med slanor när man inte körde kol till kolhuset. Av någon anledning var inte stängslet uppsatt och Svarten kom upp på bryggan. Han föll ner och bröt ryggen. Vi sörjde Svarten då den var lika snäll som kolköraren Olle, som vi alla tyckte så mycket om.

 STORSKOLAN

Så lämnade jag småskolan. Minnena var ju inte precis skimmrande.
Många år gick. En dag när jag passerade skolan tyckte jag att något grått skymtade i fönstret. Nu är den riven och jag sörjer den inte. Så började jag i tredje klass. Fröken Sundbaum var min nya lärarinna. Jag satt även då så att jag skulle se så bra som möjligt. Mina händer var dom samma men hon anmärkte inte och det blev slut på handtvätt och blödande öron. Jag älskade henne, även om jag inte kunde visa det. Även i tredje och fjärde klassen var hon min lärare.
De två sista klasserna hade jag en manlig lärare som hette Salin. Även han var en hygglig människa. I sjuttonårsåldern fick jag ändå fröken Sundbaum som lärare men då gällde det musik. Hon var duktig fiolist, men lärandet kostade pengar. Det sammantaget med min dåliga syn, gjorde att jag slutade. Men jag lärde mig så pass mycket att jag kunde läsa noter. Jag var en driven gehörsspelare så jag redde mig bra.

Jag måste sticka emellan med en rolig minnesbild jag har från den tiden. Det fanns en banvakt som hette Pettersson. En son till honom gick i min klass. Frits var en storväxt, godmodig och stark gosse samt rättfram. Salin hade tagit ut oss på praktiskt arbete och vi rotade inom skolområdet. Vi höll på att planera och vi fraktade jord i en rallarkärra.
Det var väl läraren som skulle köra kärran och det försökte han ett par gånger men stjälpte den. Då sa Frits "maka påre". Han blev körare från och med detta. Frits var en friskus, ingen tyckte annat. Det är länge sedan jag träffade honom. Han kom att arbeta i sin farfars yrke. Jag tror att han blev banmästare om inte ett steg högre.
Jag tror att han spelade lite fiol också. Hur mycket vet jag inte. Det vore roligt att få råkas. Så kan man avsluta äventyret med skolgången. Avslutningsbetyget brev rätt bra ändå, men jag vårdade det inte som någon dyrgrip, och nu har det förkommit tror jag. Därmed avslutas kapitlet skolan.

UNGDOMSTIDEN

KONFIRMATION

Nu var skolåren slut men jag sörjde inte för den sakens skull, det bjöd på både ris och ros. Nu skulle jag "gå och läsa" och "stå i gången", som man sa . Att gå och läsa betydde att man skulle läsa hos prästen. Men varför kallades det att stå i gången? Det kunde kanske betyda att man fick nattvarden men då knäföll man ju på knä mot altarringen. Jag har nog grunnat på det där, men har inte hittat någon rimlig förklaring. Jag minns att jag reste med någon till Nyland och köpte en blå kostym. Jag tyckte att tyget var väl grovt, men fin var jag. Den vita rosen på rockslaget, ja finare kunde det väl inte bli. Nyland var handelscentra och dit for man med tåg och handlade kläder, möbler och dylikt. Där kunde man köpa förlovningsringar och dricka kaffe på kondis.
Nu ska jag berätta en historia från tiden då jag gick för prästen som jag tror hette Axelsson. Det var en pojke från en by som hette Filitjärn. Prästen förhörde oss om varifrån vi kom. Det var ju en stor kommun Ytterlännäs med många byar.

Prästen frågade "var bor du då?, och pojken svarade "jag bor hos fastra". Prästen såg frågande ut och sa sedan "bor du i farstun?". En av kamraterna förklarade då att han bodde hos sin faster i Bollsta. Ja visst fanns det språkförbistring. Men jag minns aldrig ovänskap, slagsmål eller något störande, men jag vet inte om det beror på att barnen var snällare på den tiden .

FLICKOR

Jag var väl som pojkar i allmänhet och gammal var jag inte när intresset för flickor vaknade. Det fanns ju rätt många, men man fick hålla sig framme. I Verdandilogen var vi många ungdomar och vi hade väldigt roligt.
Där fanns en flicka som jag tyckte bra om. Vi hade lärt hålla av varandra men så en dag talade hon om att "nu ska vi flytta".
Vi blev båda besvikna men vad var att göra, vi var väl knappt torra bakom öronen. Det var bara att vinka faväl. Hon ville att jag skulle söka jobb i Iggesund, dit hon flyttade, men så blev inte fallet. Jag blev hemmavid och en poäng i det hela var att den flickan hette Valborg. Samma namn som den flicka som blev min och som jag hållit mycket kär genom hela livet. Valborg är ett namn som jag tyckt klingat vackert. Ett namn som alltid minner om vår och om valborgsmässoeldar och nyutslagna blommor.

BERTA

Jag minns en annan trevlig flicka och jag skulle en kväll gå med henne hem från ett Verdandimöte. Hon tjänade som piga hos en av bolagets tjänstemän. Hon sa att hon skulle bjuda mig på kaffe för att husförståndarinnan hade åkt hem och hon brukade vara borta tills på morgonen nästa dag.
Men säker kunde man ju inte vara för hon kunde ju råka komma hem redan samma kväll.
Tiden svann och kaffet var gott och visst nojsade vi lite.
Omkring klockan tolv ringde det på dörren. Storheten gjorde entre. Vi blev tagna på bar gärning så att säga. Några större brottslingar var vi inte. Jag blev vederbörligen presenterad för damen i fråga. Berta förklarade att vi nyss hade kommit hem men om hon blev trodd vet jag inte. Rätt många fimpar låg på askfatet när jag avtågade med hedern i behåll hoppas jag.

KLONDYKE

Jag har berättat om hur jag fann min Valborg och låt mig säga att vår kärlek har varit rostfri. Gammalt ordspråk säger ju att gammal kärlek rostar aldrig. Ett bra ordspråk tycker jag.
Så fann jag min flicka i "Klondyke". Varför det namnel på en arbetarkasern i graningeverkets Bollstabruk. Ja, det namnet skulle väl innefatta lycksökare eller de som skar guld med tälgkniv.
Nej, i Klondyke bodde familjer med många barn. Som mest skulle det finnas ett femtiotal barn i olika åldrar. Jag har hört sägas att ingenstans fanns en sådan sammanhållning som just i Klondyke. Inte mycket bråk med ungar, nej man hjälpte varandra att bära bördorna.
Det var naturskönt där nere vid Ångermanälven. Där fanns fina metställen och Malmbergsparken , som man sa, låg ju bara om knuten.
Där bodde också Valborgs föräldrar. Det var härligt att ta barnen och gå till morfars och där var vi alltid välkomna. Det bjöds alltid på något gott. Mormors plommonkräm var alltid i särsklass för hon hade så mycket plommon i den. Svärmors kakor var obeskrivbara, men även dottern Valborg kunde baka finbröd inte bara för vår egen del utan även åt andra. Jag hörde berättas att svärmor och tant Eriksson, som vi sade, bakade hundrakilos säckar tunnbröd åt folk i allmänna bagarstugan. Då kunde arbetsdagen börja kl fem på morgonen och sluta i sen kväll.
För denna omänskliga arbetsinsats fick de tre kronor och några kakor tunnbröd. Ja, nog for man illa fram med folk som fick slita hårt för brödet.
Hornorkestern Kamraterna har sina rötter just i Klondyke. Där fostrades många goda amatörmusiker. Ådalens arbetarrörelse har mycket att tacka hornorkestern Kamraterna för, de har plikttroget spelat på förstamajdemostrationerna, ännu idag kan man se gamla kämpar ställa upp med sina instrument på första maj.

JAG HADE KOMMIT TILL RÄTT FAMILJ

Att jag kommit till en familj av hög klass fick jag snarterfara. Det kom en gårdfarehandlare och han råkade svära och då sa Lönn att " vi svär inte i det här huset " tänk på det. Det blev heller inte några affärer. Jag var väl långt ifrån rumsren när det gällde svordomar men kom snart att sluta med denna fula ovana. Jag märkte snart hur erbarmligt fult det lät och så ville jag inte göra Valborg ledsen. Jag minns ett tillfälle, vid den tiden var vi gifta och bodde tillsammans med min mor. Jag var ute i potatislandet och jobbade när en granne kom förbi och vädret var strålande vårvackert. Då undslapp det mig sedan vi hejat "vilket jävla vackert väder vi fått". Dörren stod öppen och Valborg hörde min kommentar. Hon undrade "kan man säga så om vackert väder". Jag skämdes för mitt övertramp. Svärandet i jobbet var ju inte ovanligt En ful ovana är det i alla fall. Vi var komna ur samma miljö Valborg och jag. Kolarungar men hederliga, strävsamma människor.

OLSSONS MOTORSLÄDE

Skomakare Olsson, så kallade vi honom, men han var nog mera snickare. Småfinurlig var han i alla fall. Han mixtrade med motorer och skaffade en sådan till sin båt. Familjen hade nog mycket glädje av den men oftast låg den och drev ute på älven. Kvaliten var väl inte den bästa, men det fanns ju åror. Men så gjorde han en kälke som han satte motor på, och visst gick den. Jag har ett minne av att den gick ganska fort. Men motorn var nog dålig så jag tror inte undret blev långlivat.
Men en tidig tanke och en föregångare till snöskoter var det i alla fall. Olsson hade fantasi. Han hade en söt dotter, lite blick för flickor hade man ju börjat att få. Hon var mjuk och rund och hade mörkt hår i en lång fläta med rött hårband. Jag tror nog att vi gillade varandra hon och jag.

STYBBRÄNNAN

Ett säkert vårtecken var att man lade ut en bred rand med kolstybb så snart som solen började värma. Detta för att den tjocka isen skulle smälta och hjälpa båtarna som inte var så starka på den tiden. Det gällde ju att så snart som möjligt få båtarna, ångarna som de kallades, kom från jordklotets alla hamnar in till brädgårdsredden. Till kolhuskajen kom de stora pråmarna. Jag minns stora bogserare som släpade upp dem. Det tog ju tid att lasta dem. Bogseraren gick sin väg men återkom och hämtade pråmen när den var lastad.
Stybbränna lade man även till vid Bollstabruk. Det var ett stort sågverk med egen kolplats. Man gjorde sig av med avfallet genom kolning vid de flesta sågverk som låg vid Ångerman-älven. Underligt är vad det rinner till när man öppnar minnets kranar.

En rolig sak var när det kom en strömmingsfiskare. För det mesta så kom de ifrån Nordingrå-kusten. Även surströmming fick vi köpa vid kajen. Då festade vi så att struparna brände och då dracks det mycket vatten för att släcka törsten. Det var inte länge sedan jag talade Konrad Nordlander. Även han var liten grabb vid den tiden. De rodde den långa vägen med tunga lass av strömming som såldes vid industrikajerna efter Ådalskusten.

ITALIENARE MED KANARIEFÅGEL

Om somrarna kom de. En stor skara med nyfikna barn omkring sig. En spelade dragspel, och en sorts klarinett, inte så lång som en sån, men med liknande ljud. Det var duktiga spelmän. Men den verkliga succen, var damen med kanariefågeln. Hon bar den fyrkantiga buren i en rem runt halsen. Det var en vacker fågel. Damen sålde lyckobrev och när man erlagt avgiften, öppnade hon en lucka och fågeln, som hade lyckobreven placerad framför sig, tog upp det med näbben, och överräckte det till lyckoköparen. Det var mörka vackra människor, och visst var den upplevelsen värd sina pengar. Det stod mycket rart i breven men allt kunde nog inte infrias förstås .

VI BÖRJADE RÖKA TIDIGT

Doften från kolmilan blandad med tobaksrök var obeskrivbar. Det var svårt att inte frestas och smygrökningen kom ganska snart igång. Jag minns väl namnen på de olika cigaretterna. De var Armiro, Fennia och Turk. I pipa röktes ju Tigerbrand, Mixture och Mossros. Det fanns en dyr sort som hette Capstan, men som sagt , den användes nog mest av välbeställda. Jag minns gubben, som täljde tuggtobak. Varför jag minns honom var för att han hade en pipa med krokig spets, med ett lock ovanpå pipan. Det såg lustigt ut, med det luktade inte gott när han bolmade på.

FABRIKEN

INGENJÖR VON ESSEN

En dag kom ingenjörn gående genom pappersbruket. Jag jobbade på Blända. "Blända" var lilla rullmaskinen. Vem som förärade smeknamnet vet ingen, men alla visste var man skulle jobba när Blända nämndes. Alltnog. Fryklund kom när vi rullade kvistpapper. Rullar på så där hundra kilo, där varje rulle skulle stämplas. Han stannade upp och tittade på stämpeln och undrade om vi tyckte att det var snyggt stämplat. Vi måste tillstå att så inte var fallet. Vi hade ackord och slarvade för att det skulle gå fort. Jag tänkte på stämpelpojken i brädgården, ett sånt fint arbete han utförde. Det var Uno, som då var stämpelpojke. Han är numera överingenjör på Väjafabriken. Ja, så kan det gå.

Siste ingenjören under min tid vid väjaindustrin var von Essen. En mäkta högrest person. Det var nog en resonabel människa. Han var storvuxen men hans fru var en liten kvinna. De promenerade ofta Dysjövägen. Det syntes väl när de kom. Han stor, hon liten, men de var alltid i varandras sällskap.

Ett minne från den första tiden med von Essen som driftschef. Kramfors övre arbetarkommun, vars ordförande jag var vid den tiden, skulle ha familjefest på Folkets Hus. Bolaget hade en personalbuss och den kunde man få låna. Vi hade en sångkör, som skulle hämtas. Jag tror det var i Bollsta. Jag stegade upp till von Essens kontor och undrade om det var möjligt att få låna bussen. Jag talade om att när arbetarkommunen skulle ha familjefest är sångkören en viktig del i underhållningen. Jag märkte att han stutsade. "Vi har inte lånat ut bussen till någon politisk organisation förut, jag kan inte ta ställning" sa han. Ja, ”men det gäller ju en demokratisk förening", försökte jag. Han lovade att ge besked på fredag genom bokhållaren. Vi fick låna bussen. Detta var det enda samtal jag hade med den mannen. Han flyttade till ett litet pappersbruk i södra Sverige. Han trivdes kanske inte med oss karja norrlänningar.

KONSUL JOHN EKMAN

Jag minns som liten att Konsuln red genom samhället på sin bruna häst. Då tog man av sig mössan och bockade. Gjorde man inte det, kunde han undra om man hade ägg i mössan. Det var en mycket aktad man som nog visste vad han ville. Ibland red han med full fart, och då var det bara att hålla sig undan.
Personligen hade jag inte mycket att göra med honom men ett par gånger talade jag med honom. Han hade för vana att promenera Dysjövägen uppåt och förbi där vi bodde. Vid ett tillfälle hade han besök av vår dåtida kronprins. Han hade gett oss order om att de egnahem som var synliga från herrgården skulle målas och vara snygga. Till den ändan fick varje husägare gå ner till förrådet och hämta ut färdigblandad oljefärg. En gräddgul färg som stod fint mot grönskan. Vackert blev det, och stolt var nog konsuln, men om den kungliga högheten lade märkte till de nymålade husen det förtäljer inte sagan.

Våran konsul var nog ganska flärdfull och fint skulle det vara, i synnerhet det som syntes på nära håll. En tid före prinsbesöket kom konsuln på sin vanliga promenad. Jag hade just börjat brädfodra mitt hus. Han berömde husets läge och undrade vilken färg jag skulle ha. Jag tänker måla det rött med vita foder, svarade jag. Han tyckte att jag heller skulle måla huset helrött. Om jag sedan inte tyckte att det blev bra, kunde jag ju ta loss fodren och vitmåla den efteråt. Eller så kunde jag måla huset helvitt som ett ägg. Om jag hade bett om färg från förrådet så tror jag att han medgivit det, för han var nämligen på ett strålande humör den dagen.

Gamla takbräder var en begärlig vara vid den tiden. De var fina att bygga av. En tum tjock och i olika längder. Ibland blev åtgången för stor och då fick man inte köpa. Jag behövde formvirke just vid ett sådant tillfälle när man inte fick köpa, men den biffen klarade jag ganska finurligt. Jag stegade ut på vägen när konsuln kom på sin dagliga promenad. Jag tog av mössan, artig måste man vara, och undrade om jag kunde få köpa lite av gamla takbräder till formvirke. "Varför kommer ni till mig då, jag är ingen social inrättning” sa konsuln. Jag svarade " nog har jag uppfattat konsuln som socialt intresserad". "Ja, gå då ner till faktorn på brädgården och hälsa från mig" sa konsuln. Jag tackade och fick köpa så mycket jag behövde. En utmärkt karaktäristik av konsul John Ekman.

LINBANAN

För att transportera kokflis och bränsle från sågverket byggdes linbanan och det var en betydande anläggning. Den var nog ett par kilometer så det blev en hel del höga linbanebockar. Slumpen gjorde att vi fick en sådan bock alldeles intill det hus där vi bodde. Jag tror att om en korg ramlat ner så hade den slagit sönder utsprånget, men som väl var så skedde ingen orycka. Det var ett ständigt muller i huset. Att vara tippare uppe i linbane-stationen det var inte lite konst. Man ska veta, att det inte gick att stanna banan annat än vid sågverket. Där var starten och där fyllde man korgarna. Lokaltelefon fanns visserligen men den användes inte så ofta. Hann inte tipparen tömma korgen då gick den tillbaka med sitt innehåll. Det var ett hål i stationsgolvet och just över detta hål skulle korgen tippas. Det var ett lås som skulle öppna tippanordningen och tippade man fel rann flisen ut på golvet .Då det brev det att skyffla den ned i hålet. Ett transportband drog kokflisen upp på flisvinden . Det som skulle bli ränsle tippades i ett annat hål och gick på transportband in i pannhuset. Ett var då säkert, tippstationen bjöd på en bedårande utsikt. Man såg hela Bollstafjärden med Väja och Bollstasågen med vidhängande brädgård. Alltid låg där många ångbåtar och segelskutor . Man såg även Marieberg som vid samma var en betydande sågverksort. Även där fanns massor med fartyg som seglade ut i stora världen med gott doftande plank och bräder. Jag minns att jag ibland drömde att jag hoppade ut från linbanestationen. Något nedslag blev inte av men jag minns att luftfärden var hissnande. Linbanan var en betydande del i produktionsförloppet den är numera ett minne bland alla andra....

KOKERIET

De stora roterande kokarna skrämde många förstagångsbesökare. När man skulle passera igenom måste man gå under dem. Det var många som inte vågade gå där under. Det var en del som gick ut tills någon kom och ledsagade dem. Det var inte att undra på när kolosserna vältrade sig över ens huvud . Därtill kom att de var långt ifrån ljudlösa.

I kokeriet jobbade jag inte ofta, men jag tror inte att arbetsplatsen var otrivsam. Nej, det såg ut att vara ganska konstant arbetsstyrka där. Visst kunde det droppa en del lut men några väsentliga olyckor minns jag inte från därifrån. Nu är de roterande kokarna borta och det är nya system som nog är bättre på alla vis.

Nästa avdelning var tvätteriet, en ganska ljudlös avdelning. Det verkliga dundret kom när man skulle passera kollergången. Man måste passera även den när man skulle igenom fabriken. Det var rent omöjligt att tala utan att skrika. Det var höga runda stenar, som gick runt med ett fruktansvärt dundrande. De som för första gången skulle gå igenom där blev förskräckta. Det är heller inte så konstigt tycker jag.

TORKMASKINEN

Innan pappersmaskinerna kom till Väja var det sulfatmassa i balar som var produkten som gav pengarna. En del biprodukter blev det. Det tillverkades terpentin och det blev ganska mycket av den varan. Terpentinfabriken sköttes bara av en man, men så var ju fabriken ganska liten. Det blev nog ganska många fat i veckan för den gick nog dygnet runt, som jag kan minnas.

Även hartsolja hade man som biprodukt, men det var en mycket större anläggning. Det skeppades och gav nog stora pengar under krigstiden då den var mycket eftertraktad. Väjasåpan var väl stommen till hartsoljan. Att vara hartsoljekokare var nog ett av de skitigare jobben i fabriken skulle jag tro. Det var bättre betalt än de flesta andra knogen, förmodligen för att det var så smutsigt.

KARVHÖGEN

Karvhögen eller flishögen var mycket viktig för fabriken. Inget kokflis, inga massabalar. Om inte bränsle kom in till pannorna blev det ingen ånga till kokeriet, torken och pappersmaskinerna. Man kan säga, att i ena änden på fabriken gick vedmassan in, och i den andra änden gick massabalarna ut till massamagasinet. Men det var många procedurer på den resan. Jag var med om en hel del av dem under den tid jag jobbade i Väjafabriken.

"Karvhögen” som den kallades var nog en arbetsplats på både ont och gott. Skyddsombuden var inte påtänkta på den tiden, men nog hade de varit behövliga. Under hela bränslehögen gick en elevator av trä. Det var en kättingelevator med drift på främre änden, motor med en axel och kugghjul. På kättingen fanns det klossar som drog fram bränslet, sågspån och bark, som var ett bra bränsle. Det hände att elevatorn stannade, då hade den fallit av kugghjulet i den bakre änden. Det fanns ett utrymme efter hela elevatorns längd. Där fick man krypa på alla fyra för att få kättingen på kugghjulet igen och starta på nytt.
Men som jag sa, skyddsombuden fanns inte, fast det hade varit behövligt. Det var med hjärtat i halsgropen som man jobbade ibland. Basen kunde man ju vända sig till, men det gjorde man ju inte i första taget. Karvhögen var i stort sett en bra arbetsplats och hade man bara bränsle inne för pannorna, var det bara att korpa på. Som redskap använde man korp.

Om bränslet hade packats och brunnit ihop så det var att hugga sig fram. Vintertid ångade högen och man var alltid varm om fötterna. Den fungerade som en gödselstack. Det rök av värmen som alstrades och luktade gott, det var väl terpentin vad jag tror.
Vid slutet på elevatorn tog en skopelevator vid. En gummirem drog sen in bränslet till pannorna. Men ve och fasa om skopelevatorn gick av. Det blev ett fruktansvärt skrammel och då var det att skaffa fram en järnarbetare. Block måste till för att dra ihop kättingen igen och sätta skarvlänk. Sedan var det bara att köra igång igen. Detta om karvhögen som jag minns den.

SODAHUSET

När ”småland”, som hans smeknamn var, kom till Väjafabriken började han knoget i sodahuset. Han brukade ofta meditera. Jag har nog undrat om det fanns ett helvete, men när jag kom till sodahuset, då fick jag full visshet om att det fanns. Jag ger småland rätt i, att det inte var något trivsamt ställe. Bullrigt, varmt och med sodagas och svärtade människor. Det dundrade och small värre än åskan ibland. Jag minns särskilt en järnarbetare som omkom vid en explosion. Sådana blev det ofta i soda-huset. I hela samhället hördes dessa smällar. Det var underligt att det inte var flera arbetare som måste offras på den arbetsplatsen. Det hände att man blev skickad att kärra stoft, ja det var precis så det kallades. Man behövde bara röra vid det, för att börja nysa och hosta. Ibland stockade sig den glödheta sodan i smältrännorna när den kom rinnande ner i vattnet, och då blev det dunder och brak. Då var det bara att ta betäckning bakom ugnen. Det kom tryckvågor som tryckte över bröstet och det kändes väldigt otäckt. Man fick ständigt vara rädd. Smålands slutsats var nog den rätta.

Men även den tiden tog slut och de nya sodapannorna började komma. Även i Väja installerades en sådan. Då kom det mesta av slamret bort, även om den nya inte blev helt ljud och luktfri. De otäcka gaserna finns även kvar, men någon lisa har det nog ändå blivit. Något himmelrike har det väl inte blivit, men drägligare i alla fall. Dundret ute i samhället är borta, och inte heller lukten är så frän numera, men nog känns det när man passerar Väja. Men som konsul Ekman sa,”det luktar pengar”. Ja stora pengar har nog Väjafabriken skapat under de år som gått.

BECKOLLE MED BULLDOGGEN

Den första driftingenjören för Väjafabriken var nog Beckolle. Något annat namn hörde jag inte sägas. Han var en stor, stöddig karl med en stor bulldogg, som hade otroligt bred käft med långa betar. Man kunde inte undgå att se vissa likheter mellan husse och hund. En otrolig respekt, och kan hända även rädsla, kände man för dem båda. Men hur farlig hunden var vet jag inte, och jag hörde aldrig att någon blev hundbiten.
Eftersom han kallades Beckolle hette han väl Olsson. Jag vet inte var "beck" kom ifrån, men som sagt, hans namn var Beckolle. Öknamn eller smeknamn, men så kallades han i fabriken. Det var många som fick öknamn. En del basar och även en del jobbare. En som körde linbanan och satt högt uppe som i en fågelholk, han fick heta fågeln eller som vi sa”fögeln”. Så hade vi en bas som kallades Mongke och en som kallades Kryger för sin dåliga ekonomi. En kallades grötnisse. Han var väldigt tjock och om man undrade vad han åt, sa han kort och gott gröt.

Våran värderade förman i pappersbruket han kom som pappersmästare från Lilla Edet med familj och allt. Han blev Pappolle. Jag vet inte att han kallades annat. En aktad och omtyckt man och det var för övrigt hela familjen. Jag minns en rolig historia som inträffade när han fyllde år, och det var stor fest på Bollsta hotell. Det var improviserad körsång och där stod lilla Hasse och sjöng pappolle, pappolle. Festen hade fortskridit ganska länge då ropade Pappolle med hög röst ”höll öppe me sången pöjkar, så jag få höra vem som sjunger pöppolle”. Ja, Hasse höll upp med sången men det blev aldrig uppdagat vem som sjöng.

BRYTNINGSTID

Så bröt en ny tid in över Väja-Dynäs. Sågverken var kvar och sulfatfabrik och pappersbruk var i drift. Gamla Folkets Hus var litet och oansenligt. Den stora dansbanan på Dynäsberget byggdes. Ett Folketshus, stort och rymligt, fortfarande i bruk ända in på 70-talet. Ett prydligt monument över Folketshusiden. En symbol för svensk arbetarrörelse. Ävlan för att ha eget tak över huvudet.

Pappers avd 31, tog över och drev Dynäs Folkets hus. Konrad Östberg, ”knidix” var stridbar kämpe, både för vår tidning N N och för Folkets Hus.

Nu minner mig en rolig historia. Den är berättad av Knidix otaliga gånger. Det var visst under trettiotalet som Knidix, och Väja-Dynäs arbetarkommuns eldsjäl, Hjalmar Näström, var ute på valturne ovanför Junsele någonstans. De hade fått hyra salen hos en bondeförbundare. Numera skulle det väl ha kallats centerbonde. Det kom ganska många skogsarbetare, såna fanns det ju på den tiden, men är numera ganska tunnsådda.

Under föredraget hade bondmoran kokat kaffe men inte för ”klete och plete”. Den myndige bonden slog upp dörren, slog ut med handen och sa " alle socialdemokrater ska komma in i kammaren och dricka kaffe". Fina centerpartister var det på den tiden. Jag tror inte att det skulle hända nu. Gösta och Ola finge nog tillträde men knappast Olof Palme. Nej, man skiljer på lort och pannkaka. Även om den bakas på äkta bondvetemjöl.
Men det var ju om den nya tiden som svepte in över Väja-Dynäs. Nytt var den stora fina dans-banan. Ifrån Folketshusplanen gick det trappor upp på berget och bansbanan. Dit kom ung-dom från när och fjärran. Det var en ljuvlig plats, med vid och vacker utsrikt över Ångermanälven. Visst luktade det ”Väja” ibland, men för det mesta låg vinden mot Bollsta eller Kramfors. Men, som fine konsul John sade, ” det luktar pengar”.

När folk for genom Ådalen sa de " Nu luktar det Väja,”. Man både såg och kände fabriken från den stora dansbanan. Vid den tiden kom två grabbar från ett pappersbruk söderifrån. De bröt på Göteborgska. Samulsson hette den ene, Fredriksson den andre. De var duktiga drag-spelare. Då blev det dessa grabbar som spelade dansmusiken lite varstans efter Ådalen.

STENPELLE OCH SMEDEN JANSSON

Tänk vilka minnen som dyker upp. Nu kommer ”smen Jansson” in i minnesbilden. Det var en duktig och aktad smed. En dag small skären på borrarna ovanligt ofta. Jag hade till uppgift att gå till smedjan för att få borrstålen vässade. Jag stegade fram till Jansson och undslapp mej,” skären måtte vara dåligt vässade, de håller inte”. Den storväxte smeden kom fram till mig, satte händerna i sidorna och röt "och det begriper du?". Tur att han inte kastade ut mej omedelbart. Jag anmärkte aldrig på Janssons arbete sedan.

Det fanns en hel del auktoriteter i jobbet. Frånsett basar och ingenjörer var det yrkesgubbar i olika kategorier. Verkmästarn var en sträv person, han svor ganska friskt ibland. Jag minns särskilt en gång när jag hade en rörmockare hemma hos mej. Han behövde en gängad rörbit. Jag var i behov av hjälp. Jag jobbade förmiddan och skiftet skulle vara klart till klockan två. När jag frågade verkästaren svarade han ”vi har annat att göra än att jobba för egnahemsägare”. Sen svor han så det luktade svavel. Jag medgav att det var mycket begärt, men vad gör man inte, när man är rådlös. Jag visste att han brukade hjälpa ibland.

Jag stod vid min rullmaskin. Det hade gått någon timme. Då kom verkmästare Hellström, tog röret med och försvann. Inte långt efter kom han med röret och det hela var fixat. Så var ändå verkaren i grund och botten en bra människa.

Ännu en historia som osökt kommer i mitt minne. Min bror Gustav och Hilding Hellström, verkarn, var exersiskamrater. De gjorde sin värnplikt i nipstaden Sollefteå. De blev mycket goda vänner.
Det kom ett Tivoli och dit skulle man ju gå. I penningknipa var de ju för det mesta. På Tivolit förevisades en stor karl som vinkade med fem tior, priset till den bland publiken, som kunde få honom på rygg. Det skötte Hilding under jubel från den församlade publiken. Nu var han smått förmögen. Tilläggas kan, att han tillhörde Frånö Brottarkrubb och kunde sin sak.

PORTRÄTTECKNAREN

Jag tror att det blev ingenjör Vahlberg som tog vid efter beckolle. Även han hade smeknamn och det var ”norsken”, då han var norrman. En hygglig karl. Han talade en härlig norska.
Han blev kvar på Väja länge och efter honom kom ”lillpär”. Hans namn var Ragnar Jonssom men mest fick han heta lillpär. Inte nog med detta. Han hade tre barn som fick heta småpären.
Vi var inte så förtjust i honom för han var nervös och såg de flesta jobbarna som bedragare och lathundar. Han tog som sin största uppgift att smyga omkring och vakta på alla som han kom åt.
Under Valbergs tid var det en driftingenjör som hette Sörbom. Det sades om honom att han var väldigt duktig, men han förde inget väsen om sig. Det hände, att han rev till sig ett gråpapper och ritade ut en figur . Han undrade om vi kände igen personen han ritade och vad han hette. Det kunde vara en utearbetare,som han skulle ha tag i, men som han inte visst namnet på. Och man såg tydligt vem han sökte, för han var en duktig porträttecknare.

En ingenjör jag minns, levde nog i en annan värld. Han hade en gång ett ärende på posten och med sig hade han en liten unge i en barnvagn. Han kom hem utan både unge och vagn för den stod kvar utanför poststationen. Men då fick han gå tillbaka och hämta hem dyrgripen.

Ja, så hade vi ju stämpelpojken som jag berättat om tidigare. Faktorns pojke. Han blev nog inte kvar så länge, ingenjör Fryklund. Vart han flyttade vet jag inte.

NÄR JOHAN BAJSADE BORT SIN BÖRS

Det sanitära var ett obekant begrepp på väjafabriken. Jag tror nog att det fanns ett och annat torrdass men annars var det väl att ta eget ansvar för att inte man skulle bajsa i byxorna.

Intill massaelevatorn gick, som jag nämnde en avloppstrumma med vatten ystert skvalpande som i en vårbäck. Där satt vi när vi blev nödiga. Det fanns nog plats för fem man, inga dasshål alltså, utan man gjorde sitt i bäcken. Tippstationen var nog ett ställe där man var hänvisad till sin egen uppfinningsrikedom. Jag har tidigare talat om den arbetsplatsen. Linbanan med korgarna som kom och skulle tömmas i stora öppningar i golvet.
Blev man nödig var det att hasa ner byxorna. Det följde med bränslet in och bidrog till att hålla ångan uppe så att säga.
 Johan, min bror, vara inkasserare av avgiften till facket och han hade sin börs i bakfickan på sina byxor. När han hukande satte sig ner ramlade plånboken ur fickan med pengar och allt. Den blev lågornas rov. Han blev nog förlåten, men onda tungor sa att Johan inte så länge efteråt köpte sig en ny cykel. Ja, nog kan folk vara stygga.

SVÅR OLYCKA I FABRIKEN

En av de svåraste olyckorna som inträffade berörde mig mycket närgånget. Jag var saxpojke då. Far hade gått bort så jag var enda barnet hemma med mor. Jag jobbade förmiddag och klockan var väl omkring elva när basen kom och meddelande att min broder Johans hade råkat ut för en svår olycka. Jag fick till uppgift att gå hem till mor och skonsamt berätta vad som hänt. Det blev ingen rolig uppgift. Jonas var med i ett arbetslag, ”boxarlaget” . I laget var som regel duktiga grabbar men jobbet var tung och många gånger farligt och det var tunga saker som skulle flyttas eller bytas ut.
Mor tog det hårt men tröstades av att hennes pojke ändå levde. Jag talade inte om att Jonas hade mist sitt högra ben för då hade det säkert blivit mycket värre. Det var mycket tragiskt
för han hade ju hustru och fyra barn också. Det var en av bolagets båtar som gick till Härnö-sands lasarett där han svävade mellan liv och död. Men doktor Kaijser, som var en skicklig läkare, för den tiden, lyckades rädda honom till livet. Men stympad för livet blev han i Väjafabriken.

Min äldste broder Johan lade ner mycken möda för att hjälpa sin bror att få någon ersättning från bolaget, men en arbetare var rättslös på den tiden. Johan var orädd och jag vet att han hade många hårda duster med konsul Ekman. Ändå tog det många år innan Jonas fick en liten livränta för sitt förlorade ben.

”BUDVEIJSER” EN ELDRIVEN LASTBIL

På nittonhundratjugutalet kom ett åbäke med en lastångare som skulle lasta massa. Det var en stor tung lastbil och det märkliga var att den var eldriven med stora tunga batterier. Jag tror inte att den gjorde stora utflykter. Den släpade olika ting mellan fabriken och sågverket och det var väl på sin höjd ett par kilometer. Den var nog ganska stark de gånger den var i drift. Jag tror att den stod till förfogande för de flesta som var med i boxarlaget. Det krävdes ju inga körkort för den och jag minns att den hade kompakta gummihjul , inga ringar med luft i. Den blev inte gammal, utan kom ganska snart att hamna på skrotgårn tillsammans med all annan bråte som med jämna mellanrum hämtades av ”skrotblommen”.

OLYCKA I FABRIKEN

Jag berättade tidigare om den tragiska olyckan när Jonas miste sitt ben vid den svåra olyckan i fabriken. Det fanns en hjälte i dramat, som jag glömde omnämna. Händelseförloppet var sålunda, det gick en roterande axel fem tum från golvet . Där fastnade Jonas med ena benet och kunde inte komma loss. En av arbetskamraterna, Selin, fattade vad som höll på att hända, och han tog ett stadigt tag under armarna på Jonas, tog spjärntag mot väggen och drog loss honom. Benet slets av och Selin flög på rygg med Jonas över sig. Det blev inte mycket kvar av benet och dessutom fick han mycket svårt med protesen, som han fått att hjälpa sig med. Jag minns en annan tragisk händelse och det var när Albin Dalin i sileriet kom ner mellan två mot varandra roterande valsar. Han blev formligen söndermald upp till båren, men han levde på resan upp till Sollefteå lasarett. Jag minns honom som en mycket bra och fin arbetskamrat. Jag minns att han gick hos henne som jag kallade ”min” lärarinna, fröken Sumbaum där han som jag tog fiollektioner. Han blev en duktig notläsare men någon fiolist blev han inte.

Beredskapstiden

MÖNSTRING. . ., KRONVRAK

Mina militära insatser har nog varit ganska klena, men jag mönstrade i Nyland i alla fall. Vid den tiden hade jag tvingats att skaffa glasögon. Jag stod på vågen och försökte göra mig tung. De sa till mig "ser du dåligt eller simulerar du? Jag räckte honom mina glasögon och han provade dem, svor och lämnade dem tillbaka. Då förstod jag att jag inte kunde bli något stort på den militära banan.

Det förflöt ganska lång tid och jag kom inte ifråga. Då kom order om inryckning, infanterist i Sollefteå . Vid den tiden var jag gift och familjeförsörjare. Som många andra ansökte jag om frikallelse. Men det verkade sitta ganska långt inne. Jag minns att vi hade en gammal kapten som chef för oss kronvrak som kallades regementsskräcken. Han dunkade med sitt ridspö mot stövelskaftet när han kom i trappan så det hördes lång väg. Han synade oss noga, för han ville ha snygga kronvrak med blanka knappar. Vi hade även gevär, som synades noga utan och innan, men jag minns inte att gevären kom till användning under min tid i alla fall. Jag minns en korpral, även han en flåbuse, men materialet var väl inte mycket att åstadkomma storverk av, så han är förlåten för länge sedan. Jag har ofta förvånats över mitt beroende av snälla och hyggliga människor. Jag har nog haft tur att jag har träffat så många.

Den vi hade mest att göra med var en sergeant Svanberg. En tjusig människa både till det yttre och till det inre. En dag när jag gick in på mitt logement och passerade Svanberg sa han ”Idag tror jag att något kommer att hända". Han hade glimten i ögat. Ja, så kom ordern. Jag var frikallad i fredstid. När jag kom till expeditionen var en annan grabb där i samma ärende som mig. Han var inte gift men sammanboende och de hade ett barn, även han familjeförsörjare. Han hette Viklund och bosatt i Frånö. Det sista tåget hade gått för dagen men han blev erbjuden att ligga över. Men Viklund sa nej. ” Jag går hem i kväll, hänger du med?” , ” Ja orkar du gå till Frånö då orkar jag gå till Bollsta” svarade jag. Där hade jag de mina, Valborg och Kjell. De var hos svärfars medan jag var borta.

Jag var hem en gång under min värnpliktstid och då gjorde Kjell storaögon. Det var knappt jag blev igenkänd så utstyrd som jag var. Grå uniform med blå ränder på byxorna och den trekantiga blå hatten. Han tyckte nog att far var grann.

Men nu tillbaka till Viklund, som jag skulle gå hem tillsammans med. Det var ett underbart högsommarväder, varmt och skönt. Det gick bra i början och vi trampade på men snart började det kännas i benen. Vi gick ömsom barfota och ibland med skor på fötterna. Färdkamraten var väl långt ifrån någon vidare intressant färdkompis. Han talade vitt och brett om sina eskapader, som långt ifrån stämde med mina intressen. Det gällde mest fylla och liknande . Jag undrade om han inte hade något annat att tala om. Förvånad undrade han vad det skulle vara? Ja, så gick färden vidare i den ljusa sommarnatten.

Så kom vi då till dansbanan i Forsed, ett utmärkt rastställe, där vi tog en ganska lång paus. Då var väl det mesta av krafterna förrödda. När vi låg och vilade sa Viklund, ”Om jag skulle ta Angur från Bollsta hem till Frånö, den går ju ganska tidigt . Men jag har ju inga biljettpengar”. Han undrade om jag kunde köpa lite cigaretter av honom, men jag hade bara en tia. "Hur skall jag då göra?", sa han. Här måste ju finnas någon som är vaken i något hus". Han tog tian. Det hördes röster från ett hus. Han fick tian växlad, så att jag kunde köpa rökverk av honom. Nu fortsatte vi vandringen och kom i god tid till Bollsta. Klockan halv fyra skiljdes vi. Han gick till kajen och väntade på Angur och jag gick hem till de som gladdes över att jag blivit frikallad. Det blev ett litet äventyr i alla fall.

ANDERSSON OCH STATTIN

Det var många militärförband som färdades där uppöver och de blev vidare spridda åt alla håll. En kväll kom någon upp och sa " är du Väjabo kan du gå ut och träffa ett par killar som är från din hemtrakt". Jag mötte dem och en var gruppchef. Han hette Andersson. Jag inventerade alla Andersöner hemifrån. Vem kunde det vara? När jag kom ner fick jag veta. Jag träffade Helmer först. Han var en av mina forna klasskamrater. Han var andre kock, skäggig och måttligt ren. Jag var glad över att inte jag behövde äta Helmers ärtsoppa. Så var det då gruppchefen Andersson. Nu blev jag brydd, jag hade inte haft en tanke på den jag mötte. Det var inte någon av de stöddiga storväxta som jag hade tänkt på, nej, en liten med för stora kläder.
Även han var orakad sen jag vet inte när. Geväret på hans axel såg onaturligt stort ut. Det kom sig väl av att han var så liten. Han hade nog för vana att gå omkring med ett par nummer för stora kläder, men han kände sig kanske både större och starkare då. Ja, det var i sanning ett överraskande sammanträffande.

Enda gången jag fått förtroendet att bära gevär var när iag blev på tur att gå vakt. Men jag var ofarlig då jag inte hade någon patron att lägga i bössan. Det var ohyggligt kallt och några fiender varken såg eller hörde jag.

Vi fick fara hem på tre dagars permis men min rygg tålde inte färden på lastbil ner till Strömsund så jag blev liggande hemma. Jag kunde knappt ta mig ur sängen. Det kom order om att jag omedelbart skulle inställa mig på min pluton. Det var med svårighet jag tog mig tillbaka. Jag minns ännu hur ont Jag hade av resan, men jag hade ett intyg från doktorn som skött om mig hemma. När jag kom tillbaka sa fanjunkaren att jag nog skulle komma att bli kvar minst fjorton dagar för den här förseelsen. Men jag hade liksom på känn att det skulle rinna ut i sanden och så blevdet. När vi åkte hem var vi alla samlade.

RESAN TILL NÅGONSTANS

När vi skulle gå till tåget kom August till mig och sade " jag har fått ansvaret för plutonen tills vi är där vi skall vara". Han såg bekymrad ut men jag tröstade, "det kommer att gå bra". Det gjorde det också. Jag tyckte att August lotsade oss bra till stationen. Det blev tåg till Strömsund. Där inträffade en rolig historia. Vi kom som en fårskock när vi vällde av tåget. Vännen Jonas gick några steg före mig och vi kom lite på sladden. Då såg jag att Jonas lade ner packningen och gjorde ställningssteg och fin honnör. Jag fortsatte att gå oantastad men snart hörde jag att Jonas gick och räknade upp hela registret fula gubbar. " Kan du tänkä däg, om den faen inte sullä ha söttä på kontorä i Ollsala. Åså fodren att ja skullä hälsä pån". Ja, då var min kamrat förorättad.  Nu i efterhand kan det hända att han ,om han vetat att det var Jonas från Bollsta som han stoppade, hellre låtit honom passera, och stoppat mig i stället för jag visste ju inte vem han var. Vi var ovetande om förläggningsplats. Vi äntrade lastbilar när det var kolmörkt så det var bara att hänga med i svängarna. Lång väg for vi, och det var ganska mörbultade kronvrak som kravlade sig ur lastbilarna. Resan hade gått upp efter Ströms Vattudal. Vi befanns oss i en by som hette Fågelberget där en gammal skola blev vår förläggning. En bit därifrån låg en gammal gästgivaregård där expeditionen var inrymd.
Vår uppgift var att göra en befästning. Vi byggde skyttevärn, brände taggtråd som spändes upp där i bergsluttningen. En väntad fiende skulle väl komma från Norge. En dag när jag rotade där i skogen fastnade mina glasögon i en gren och fanns någonstans på marken. Där stod jag och hojtade tills att någon vänlig själ kom och hjälpte mig att hitta dem, men ändå var de söndertrampade. Det var bara att gå hem och rapportera missödet. Jag fick åka ner till Föllinge för där det fanns det en optiker. Så fick jag alltså ett par nya glasögon.

ANDERSSON OCH STATTIN

Det var många militärförband som färdades där uppöver och de blev vidare spridda åt alla håll. En kväll kom någon upp och sa " är du Väjabo kan du gå ut och träffa ett par killar som är från din hemtrakt". Jag mötte dem och en var gruppchef. Han hette Andersson. Jag inventerade alla Andersöner hemifrån. Vem kunde det vara? När jag kom ner fick jag veta. Jag träffade Helmer först. Han var en av mina forna klasskamrater. Han var andre kock, skäggig och måttligt ren. Jag var glad över att inte jag behövde äta Helmers ärtsoppa. Så var det då gruppchefen Andersson. Nu blev jag brydd, jag hade inte haft en tanke på den jag mötte. Det var inte någon av de stöddiga storväxta som jag hade tänkt på, nej, en liten med för stora kläder.
Även han var orakad sen jag vet inte när. Geväret på hans axel såg onaturligt stort ut. Det kom sig väl av att han var så liten. Han hade nog för vana att gå omkring med ett par nummer för stora kläder, men han kände sig kanske både större och starkare då. Ja, det var i sanning ett överraskande sammanträffande.

Enda gången jag fått förtroendet att bära gevär var när jag blev på tur att gå vakt. Men jag var ofarlig då jag inte hade någon patron att lägga i bössan. Det var ohyggligt kallt och några fiender varken såg eller hörde jag. Vi fick fara hem på tre dagars permis men min rygg tålde inte färden på lastbil ner till Strömsund så jag blev liggande hemma. Jag kunde knappt ta mig ur sängen. Det kom order om att jag omedelbart skulle inställa mig på min pluton. Det var med svårighet jag tog mig tillbaka. Jag minns ännu hur ont Jag hade av resan, men jag hade ett intyg från doktorn som skött om mig hemma.
När jag kom tillbaka sa fanjunkaren att jag nog skulle komma att bli kvar minst fjorton dagar för den här förseelsen. Men jag hade liksom på känn att det skulle rinna ut i sanden och så blev det. När vi åkte hem var vi alla samlade.

BEREDSKAPSMINNEN

Min tid som krigare var inte slut med värnplikten. Andra världskriget kom då man sökte med ljus och lykta efter modiga män. Jag berättade på jobbet om min inkallelseorder och jag minns en av arbetskamraterna som sa "men nu måste det väl vara nån mat som börjar bli dålig och som behöver ätas upp". Jag tog inte illa upp för jag tyckte det var en bra poäng i hans omdöme.

Beredskapstiden var både ris och ros. Visst fanns det många roliga ting som man vill minnas. Första natten blev vi inkvarterade uppe på Vemyra. Det kunde vara en skolsal där vi låg flatbädd på golvet. Mycket sömn blev det väl inte men vi lärde känna varandra. Grabbarna hemifrån, August och Jonas och fiskare Norlander från Bönhamn. Vi blev med tiden mycket goda vänner. Fiskare Norlander hade ett språk som var lite annorlunda och det tyckte jag om. Det fanns baracker nere på stan där vi skulle utrustas.

På väg ner från Vemyra på morgonen fick vi gå fyra och fyra i bredd. Vännen Jonas från Bollsta gick i ledet före mig. Han sa "vet du vad jag går och önskar mig David". "Inte lätt att veta", svarade jag. "Jo", sa Jonas, "ja önskä att om ja hadde nog tå dynamitn så skulle jag skute allt de hänne så de flög längst inni helvetä" . "Du tar då i ordentligt må jag säga", svarade jag . Min vän var en bra grabb men inte någon utpräglad försvarsälskare. Om sanningen ska fram, var nog inte Jonas ensam i sitt ställningstagande.

På kvällen gick Norlander och jag in på kaserngården. Jag trodde att jag skulle få syn på någon av mina två systersöner som var befäl vid regementet. Där stod fiskarn och jag på behörigt avstånd och skådade ut över anläggningen. Då gick ett befäl direkt mot oss och undrade varför vi inte hälsade. Han sa "ta pipan ur munnen och handen ur fickan". Vi som ju var nya på stället försökte och vi fick lite förståelse. Vi aktade oss noga för att sticka näsan innanför staketet mera. Dagen efter kom uppbrottet.

Musiken

FIOL TILL LÅNS

Den fula lådan släpade jag på. Nu hade jag plötsligt hittat spelkompisar, familjen Strindberg i Dynäs. De hade pojkar i min ålder. Ejlert hette den som spelade fiol. De andra tre spelade citra. Nu kommer Dynäs gamla Folkets hus in i bilden igen. Vi började spela där rätt ofta. En ny epok hade börjat för Väja-Dynäs. Det kom så mycket nytt folk. Man bodde i baracker och små trånga vindsutrymmen. Det kom smålänningar och Göteborgare hit. Det blev ett litet pappersbruk, så det behövdes både vana jobbare och förmän.

Alltnog, vi spelade som sagt rätt ofta och var både villiga och billiga. Vårt gage var tre kronor var per spelkväll. Men det gick många strängar på citran och vi beslöt att på grund av det att begära femtio öre mer. Det blev totalt en styv tia. En av ledamöterna i styrelsen sa , "Nej, nu pojkar tror jag ni tänker ruinera oss". Repliken var rolig när man jämför med dagens spelgage.

Nu hade en smed börjat jobba i Väja. Varifrån han var vet jag inte. En dag kom han och undrade om jag ville låna hans fiol. "Jag spelar inte själv och den mår inte bra av att vara oanvänd" sa han. Det var en fin och lättspelad fiol. Efter ett tag kom han och erbjöd mig att köpa den för femtio kronor. Nog var viljan stor, men jag hade ju det jag spelade på och det var skralt med kovan så det fick vara. Men det skedde inte utan smärta.

Men det kom ett nytt tillfälle. Stenpelles ende son Ture gick bort och jag fick köpa hans fio1. Jag fick köpa hela hans ut rustning, fiol, en snygg låda och allt. Priset minns jag inte men det var inga stora pengar. Nu var lyckan fullständig.

Men nu tillbaka till Stenpelle. Stenhuggare Pettersson. En mycket skicklig yrkesman. Genom att jag spelade fiol hade jag varit ofta hemma hos sonen Ture. Det kändes vemodigt att han måste gå bort så ung. Jag beundrade mycket ”Stenpelle”, som han kallades i vardagsspråk. Det var ingen reslig person, utan en liten rundaxlad människa. Jag vet inte varifrån han härstammade, men jag tror inte han var ångermanlänning. Jag hade nöjet att vara hantlangare åt honom rätt länge. Det var långt senare konsul John Ekman blev medveten om hans skicklighet. Han fick i uppdrag att göra en stenmur av huggen och arbetad sten. Det blev ett tidsödande arbete men fint blev det och beröm blev det av konsuln.

KINOMATOGRAFEN OCH FIOLEN


En jul fick jag en rolig sak. Nu kunde jag se levande bilder! Jag fick den av en snäll svåger. Den var av plåt, en fyrkantig låda och där inne var en liten lampa, en lins som man kunde göra bilden klar med. Det var ingen lång film, ett par brottare som tumlade om när man vevade. Jag hade mycket nöje av den.
Vid samma tid kom fiolen i min väg. En av bröderna köpte en fiol och jag blev tillsagd att inte röra den, för den var ju en dyrgrip. Där hängde den på väggen och jag frestades att prova den mot reglerna. Det gick ganska bra för tioåringen. Men så en dag när min bror tog fiolen kom åthutningen. ”Du har varit på fiolen igen. Det känner jag på stråken. Du har också satt en fetfläck på den. Man kan inte samtidigt som man spelar äta smörgås. Du får spela, men utan smörgås”, fortsatte min bror. En ren stråke var en huvudregel när man spelade.

Det gick inte länge förrän min broder menade, att nu var det dags att jag skaffade mig en egen fiol. Men varifrån tar man en sådan. Samme svåger kom till undsättning och jag fick en fiol i elvaårsåldern. Något märkligt instrument var det väl inte men det gick för sig. Lådan tyckte jag inte om för den liknade en likkista. Man stängde den med ett par mässingkrokar och den hade ett handtag på locket. Ja, lådan var ful .

Mitt första framträdande var när min näst äldste broder gifte sig. Jonas Jonsson och Ida Hagström. Orkestern bestod av Oskar och David, fiol och Yngve Lundgren, citra. Det lät bra och citran var välstämd. Yngve är mycket äldre än jag, numera gravt synskadad men pigg för övrigt. Inte något märkligt om man möter honom på sin dagliga promenad. Gudmundsgården var hans dåvarande adress i Kramfors.

För några år sedan tittade jag in till Yngve. Då hade han köpt en dyr fin fiol och den har han nog glädje av skulle jag tro.

Nu hade far gått bort så nu var jag familjeförsörjare. Då flyttade vi från födelsehuset och till ett annat äldre hus som skulle bli mitt viste mer än ett halvt sekel. Om jag får skryta lite så blev jag bra att hantera fiol och fortfarande hade jag samma fiol med den fula lådan rätt länge. Nu var kolbacken blott ett minne. Man började bygga sulfatfabrik och det började en ny epok.

FAMILJEN LÖNN

Nästkommande lördag var spelkväll igen och jag hade avtalat om att hämta min tös och så gjorde jag. Jag hade fiollådan under armen. Då kom min blivande svärfar i ett ärende ut. "Kom in och drick kaffe", bjöd han. "Det är för knappt om tid", svarade jag."Ja, då blir det ingen flicka heller", sade han. Men hon kom. Han brukade ibland säga att hans minsta flicka hade fått för långa tömmar. Janne Lönn var nog en ganska bestämd person men jag fann snart att han var en god människa och jag fick ganska snart hans förtroende.

Han var missionsförbundare och var djupt fäst vid bönhuset Betania. Det hände någon gång att vi gick med på gudstjänst och då satte sig Lönn ganska långt fram i lokalen och mottog förkunnelsen. Han var rättfram och en del historier berättas om honom. En gång när han kom på kontoret och skulle hämta sina surt förvärvade slantar, undrade kamrer Dahl, om inte arbetarna åt väl mycket när det gick så mycket pengar i matkontot. Då svarade Lönn "Och det säger du som aldrig gjort ett redigt dagsverke". Han var inte storväxt Janne Lönn men han hade förmåga att inge respekt. En gång hade han bjudit sin Lovisa, så hette svärmor, på Sångamarknaden. De gick omkring bland stånden och tittade på all grannlåten som bjöds ut där, men jag undrade om han hade något i börsen att handla för. Men nu utspelar sig denna historia.
Janne hade gått åt sidan, och när han kom tillbaka såg han sin Lovisa gå armkrok med en officer. Då gick Janne fram och tog sin dam under armen och den fina officeren ursäktade sig "Jag tänkte bara bjuda madamen på karameller". "Det låter vi vara glömt", sa Janne, och tog sin Lovisa tillbaka. Inga karameller blev det heller, trots att det just dem hon varit ute efter.

HUR DET BÖRJADE

Jag har tidigare talat om att jag spelade fiol i Väjatrion. Vi var ofta ute på helgerna både lördag och söndag. Jag hade inte så många tillfällen att träffa ungdomen hemifrån men så träffade jag en kompis, som talade om att han hade kilat med en tös från Klondyke. Han tyckte att hon var fin och skulle nog försöka få flera tillfällen att träffa henne. Jag blev nyfiken för jag hade ingen aning om vem tösen var, men man kunde väl forska i saken.

Det blev spelning på stora dansbanan på Dynäsberget på söndagkvällen. Jag fick veta att den tös jag var nyfiken på fanns på dansen. Mina svårigheter med synen gjorde att det inte var så lätt att hitta flickan men ett bud meddelade var flickan fanns. Jag brukade ju ibland när jag blev för danssugen smita ifrån mitt ansvar när jag ansåg det påkallat. Då lade jag ner min fiol och gick och bjöd upp. Så fick jag min första dans med min Valborg som skulle bli min för hela livet.

WÄJA...TRIO

Så for den ene dragspelaren från Väja. Leve Samuelsson blev ändå kvar. Nu föddes Väja-trion Levi, David och Eilert . Två fioler och dragspel, det var inga dåliga grejor. Det lät bra och vi hade fullt upp med jobb. Vi spelade ofta på banan på Dynäsberget. Där fanns danslysten publik och det finns många roliga minnen därifrån.

En episod som vi hade roligt åt var en grabb som hette Valgren. Han stod ofta med armarna efter sidorna. Nu stod han där mitt på dansbanan. Han såg väl efter någon som han skulle ha tag i. Någon av pojkarna gick försynt fram och sa,” Du har gylfen öppen". Valgren rodnade och skylde sig med händerna och knatade ut för att konstatera att gylfen var knäppt och i sin ordning. Ja, det var de små upptågen som gav poäng.

Levi var inte nykter alla gånger när vi skulle spela. En gång kom han inte. När tiden närmade sig start då gick vi för att söka honom. Vi hoppades att han var på väg. Vi började gå trapporna ner och först fann vi spelet och längre ner fann vi vår spelkompis. Men som regel hade vi inga besvär med drag spelarna. Både Ejlert och jag var Verdandister och helnyktra och det respekterade han för det mesta.

Ett stort bondbröllop i Frånö har jag väl i minnet. Vi hade lovat spela i dagarna tre. Jag tror att bonden hette Frånlund. Gården låg till höger om stationen och att man anlände med tåg var ju givet. Det blev en jobbig midsommarhelg. Man drack nog mer än man åt, men jag minns inte att man var särskilt berusad där. Det fanns en kammare där det fanns mer än nog med sprit. Jag tror nog att Levi fick sin del, men inte värre än att han klarade uppgiften .

Det var ett dansant folk där och det var jobbigt. En sak minns jag väl. Levi spelade på tok för långa låtar och folk kom fram och klagade på det. Jag fick sparka honom och då slutade han. Vi manades att smaka på vinerna, de som damerna smakade. Ejlert var den som fick gå fram till bordet och syna härligheten, han hade ju goda ögon. Han rapporterade 4 % och då blev det inget dricka av för våran del. Vi låg över på cafe Svea, som jag tror att det hette. När midsommarafton och midsommardagen var till ända beslöt vi att bryta upp från festen för då hade vi ledsnat. Men vi spelade länge sista natten. Det var nog mera morgon än natt när vi ställde kosan hemåt.

GRANAT

Minnets album har många blad och man har ju mött så många intressanta människor. Varför inte tala om Granat. När jag tänker och talar om den hedersmannen då minns jag hela familjen Granat. Det var en stor syskonskara och det var väl dessa som jag hade den största kontakten med. Det var genom en måg till Granat som Väja trio kom att spela rätt ofta på en liten dansbana inte långt ifrån Lökoms station. Vi hade en del trogna supporters. Det var bl a Elis Brink och Gustav Svensson, duktiga grabbar som inte var knussliga på ett handtag.
Vi fick hyra dansbanan för en ringa penning, jag tror att vi tog en krona i inträde. Vi hade inga biljetter utan ett knappnålsbrev och röda kantband som klipptes i små bitar. Rött band på rockslaget funkade bra. Inga ordningsvakter behövdes utan allt gick städat till och roligt hade man.
Jag minns en händelse. Jag blev ibland mycket danssugen. Ejlert var ingen dansare så han satt alltid snällt kvar och spelade . Ibland när vi spelade någon stilla vals lade jag, utan att fråga grabbarna, ned min fiol. Då hade jag sett ut en flicka som jag ville dansa med, så jag gick och bjöd upp. Det framkom att hon var banvaktsdotter. Jag ville ledsaga henne hem men, det gick inte för det fanns inte plats på drecinen som de hade att färdas på. Någon månad senare spelade vi på en bondeförbundsfest i en by som hette Tomte. Skulle tro att det var ovanför Prästmon. Det var en stor fest med mycket folk. Där satt en flicka, om det var hon vet jag inte jag tror det i alla fall, men hon sade sig inte ha sett mig tidigare. Det blev avtalat att jag skulle följa henne hem.

Var vi skulle ha vårt nattlogi hade jag bara fått en mycket dålig anvisning om. Jag skulle gå upp där vägen gjorde en krok. Inne på tunet där skulle jag finna huset där vi skulle resedera.
Vi började vår färd. Det såg ut att vara långt till målet och ändå gick vi gent över en del lägdor. När vi skulle forcera ett dike räckte jag ut handen för att hjälpa henne över men hon tog den inte. Klok hade jag varit om jag hade önskat god sömn och vänt om. Men jag var dum och vi var ändå strax vid målet. Jag hade bekymmer med att hitta tillbaka men fann ändå ett hus där det stod i stor stil HÄR BOR VÄJA TRIO. Så kom jag ändå till rätta.

HEMRESAN

Det ankom på bonden att ordna hemresan för oss och det blev att åka efter häst. Levi gick med beställaren för att kvittera ut spelgaget. Han blev borta en bra stund men han skulle ju byta byxor. Han hade väl mindre skadliga byxor när han spelade. Byxorna for illa av spelet. Levi ville vara fint klädd. Alltnog han kom, en alldeles vanlig Levi.
Jag måste berätta om vårt fordon. Det var hästen först och så var det något som jag tror hette trilla som vi klev upp i. På åkdonet fanns suflett. Vackert väder var det och något yster springare hade vi inte så det gick behagligt undan. Där satt vi trötta men lyckliga. Vi hade färdats en stund och då tog Levi upp sitt dragspel och klev upp och satte sig på suflettkanten och började musisera. Nog undrade vi om han inte var trött på spelandet och han gjorde inga anspråk på att få draghjälp av oss med våra fioler. Han fortsatte att spela och jag tyckte att han såg underlig ut i ansiktet. Hem kom vi, trötta men lyckliga över att ha gjort ett bra jobb. Hemma i Väja skulle ju även Levi stiga av men då såg vi att han var mycket berusad så vi hjälpte honom att komma hem till ungkarlshotellet som hans bostad kallades. Så var den helgen gången och det är roligt att minnas i alla fall. Man hade bjudit Levi på mycket sprit och resultatet uteblev inte. Av någon anledning blev det rätt många spelkvällar i Frånö Folkets Hus. Jag hade en släkting som jobbade på fabriken där. Det fanns ju en sulfatfabrik där i Frånö. Ett livligt samhälle men så kom ju industridöden och resultatet av den behöves ju inte omskrivas .

DANS PÅ DYNÄS HERRGÅRD

Herr Bergström kallades han rätt och slätt. Hans titel vet jag inte, kamrer eller något liknande. Trevlig var han och i vallokalen brukade han skämtsamt säga. "Ska Jonsson rösta med oss i år?" Då förslog jag, ”om jag ska gå förnedringens väg så byter vi valsedlar". Han var högerman så det blev inte några byten, men skämta tyckte han om. En dag kom han och undrade om jag hade egen orkester. Ja, svarade jag,”Om jag har orkester så nog är den egen”. Det var nämnligen så att jag och mina söner hade spelat på en del födelsedagskalas. En av grabbarna spelade dragspel och den andra hade fiol, som ju även jag spelade. På tredjedag jul skulle det vara en ungdomsbjudning hos Bergströms och han ville veta vad det skulle kosta om vi skulle spela . Trettio kronor begärde jag. Det var ett pris som han nog tyckte var lagom. Förtjusta över uppdraget blev inte mina söner, men pengar behövdes och det blev spela av. Ungdomarna dansade och hade roligt. Inte vet jag om det var någe vidare orkester, men vi försökte göra rätt för slantarna. Vi var nog besvikna när Bergström sa att han skulle betala senare. Det dröjde och efter en rätt lång tid beslöt jag mig för att kräva Bergström. Vi fick våra slantar men nog var jag besviken på beställaren. Jag var glad över att jag inte bytte valsedlar men herr Bergström.

DAGNY I FRÅNÖ

Det blev ganska ofta som Väja Trio spelade på Frånö Folkets Hus. Troligtvis lärde jag känna Dagny genom min släkt som jag tidigare nämnt. Dit kom tösen som var trevlig och vi blev goda vänner. Jag har även tidigare talat om att jag tyckte mycket om dans och det var nog en prövning att sitta bunden med fiolen och bara titta på när de andra dansade. Men att plötsligt lägga ner fiolen och gå och bjuda upp ansågs inte vara så renhårigt mot de båda spelkompisarna. För det mesta förläts jag för mitt tilltag. Det hände att jag blev uppbjuden av flickor och då var jag ju oskyldig och så var ofta fallet med Dagny, det var avtalet mellan henne och mig . Ibland hände det att någon av spelkompisarna frågade om jag ämnade sitta kvar i kväll, och jag bedyrade, men så kom en tös och inte var jag karl att säga ifrån. Jag visste att Dagny hade sällskap av en kramforskille som var idrottare och han var ofta ute och reste. Om han stötte kula vet jag inte, han kunde ju vara brottare och jag som var ute efter hans flicka, hemska tanke. Men egentligen var det inte mitt fel. Dagny meddelade mig när han var ute på tävlingar och då träffadäs vi under angenäma former.

En rolig historia var när flickan på kafe Svea kom upp och väckte oss med morgonkaffe. Hon räckte mig en spegel och undrade om jag inte orkat ta av mig kläderna när jag gick i säng.

Jag hade ofta fluga, och både skjorta och fluga fanns på plats. Jag har varken förr eller senare råkat ut för något liknande. Jag har ofta tänkt på den flickan men aldrig mött henne. Jag gick veta att hon gifte sig med en idrottskille och skulle vara bosatt i Kramfors, men varför träffades vi aldrig? Ja, så kan det gå. Nyfiken var jag på var hon tog vägen.

Många roliga episoder fick man vara med om som musiker. Ett par gånger spelade vi på dans i något som hette Sörviken. Det var åt Sandslåhållet. En liten lokal där inne någonstans. Det fanns två töser som stod och väntade på mig efter dansen. En ledsnade väl på att vänta men kvar var Mimmi. Hon bodde i en lång kasärn, ett långt hus en trappa upp. Det var inte ofta som Levi hade någon flicka men nu hade han också en på kroken. Han hade talat om för Eijlert och mig var vi skulle hämta honom, men när vi kom dit vägrade han att åka med hem. Fabriken stod ju stilla på grund av konflikt så han kunde ju stanna. Han syntes heller inte till på flera dagar så han hade tydligen kommit i goda händer. Jag minns att vi färdades på spark över isen, vi var nog lite rädda då isen var så svag att det fanns risk för att vi skulle åka igenom men hem kom vi med livet i behåll.

MUSIK PÅ TÅG

Det blev inte så lång tid som Väja trio existerade. Dels har jag varit dålig kvällsmänniska, jag har inte mått bra av att vara länge uppe. Jag tror att mina svaga ögon också varit bidragande orsak till detta.

När vi var ute mest minns jag ett tillfälle när en av oss kom på iden att skrapa ihop en slant på tåget när vi for hem från spelning i Lökom. Det var inte lång väg till Väja, men på den tiden var det rätt många anhalter så resan tog en bra tid. Gustav som gick med hatten fick många fina slantar. Vi behövde dem alla då det var stopp i fabriken hemma i Väja.

Om det var strejk eller lockout det minns jag inte, men kampen för ett rättvist samhälle var bitter på den tiden. Det var en hård kamp som ibland fördes ganska nära svältgränsen. Den fackliga och politiska arbetarrörelsen var ganska svag. Olika orsaker gjorde fackligt och politiskt tarbete tungt och äventyrligt. Många arbetare hade inte råd att betala de avgifter som behövdes för verksamheten. Även då fanns arbetslöshet och sjukdom men vi arbetare var totalt oskyddade. Inga sjukförsäkringar eller arbetslöshetskassor. Ja, nog var kampen bitter.

Men nu har jag fjärmat mig långt ifrån Väja trion och dess verksamhet. Jag minns att jag jobbade som saxpojke och var skiftarbetare. Jag minns några gånger när vi skulle spela på helgerna så måste jag försöka övertala någon kamrat som jobbade eftermiddagsskift att han skulle stå även mitt skift. Det betydde att man började jobba kl två på lördagmiddag till kl sex på söndagmorgon. Det var en omänsklig insatts av unga människor.

Jag minns hur jag somnade emellan varje tömning av lådorna som var fyra stycken och fylldes på sådär tre fyra minuter. Det blev inga ordnade matraster. Vi fick avlösning medans tre massabalar kom till, knappt femton minuter. Sedan ville vi ju röka så det var ingen tid till vila.
Det var inga sötebrödsdagar för den tidens ungdom, men ljuspunkterna fanns. Det gällde att ta väl vara på dem. Musik och dans var ju inga högstående kultursträvande uppgifter men de fick duga. Jag var fascinerad av nykterhetsrörelsen Verdande, som stimulerade mig mycket och fortfarande värderar jag ett nyktert liv till fullo....

EN STYMPAD TRIO

Ännu en av mina spelkompisar har gått ur tiden. Eijlert Strindberg från Dynäs. Det är länge sedan Levi Samuelsson gick bort. Nu består Väja trio endast av en man. När jag någon gång tar fiolen ur lådan kommer minnena. Dynäs gamla Folkets Hus och den stora dansbanan på Dynäsberget, Lökom och Frånö Folkets Hus, spel på tåg. Ja, minnen som är glada och ljusa. Kaffe Svea i Frånö där vi övernattade.

Familjen Strindberg i Dynäs var gästvänliga och trevliga människor. Fyra musicerande bröder. Där trivdes man. Gamla Folkets Hus i Dynäs, den stora järnkaminen, det knappa utrymmet, värmen, trängseln, cittra och två fioler. Spelarvodet två kr per man och kväll.

Ett minne har jag av Eijlert. När en sträng någon gång gick av på min fjol då måste han alltid sätta en ny sträng, för jag såg inte hålet i skruven. Ja minnena är många och ljusa. En hedervärd spelkompis. Levi minns jag, stabil . Jag kan se honom i minnet när jag vill med sina vida svajande byxor och sitt lockiga hår, ganska mycket äldre och en bra dragspelare. Inte nykter alla gånger men med stor respekt för oss båda, som inte nyttjade starkvaror.
Hos Strindbergs fanns även en dotter Emma. Hon for nog ganska tidigt ut och gifte sig och blev Härnösandsbo. Jag träffar henne ibland och då blir det nyheter hemifrån.

Det blev inte så lång tid som Väja trio existerade. Dels har jag varit dålig kvällsmänniska, jag har inte mått bra av att vara länge uppe. Jag tror att mina svaga ögon också varit bidragande orsak till detta.

När vi var ute mest minns jag ett tillfälle när en av oss kom på iden att skrapa ihop en slant på tåget när vi for hem från spelning i Lökom. Det var inte lång väg till Väja, men på den tiden var det rätt många anhalter så resan tog en bra tid. Gustav som gick med hatten fick många fina slantar. Vi behövde dem alla då det var stopp i fabriken hemma i Väja.

Om det var strejk eller lockout det minns jag inte, men kampen för ett rättvist samhälle var bitter på den tiden. Det var en hård kamp som ibland fördes ganska nära svältgränsen. Den fackliga och politiska arbetarrörelsen var ganska svag. Olika orsaker gjorde fackligt och politiskt arbete tungt och äventyrligt. Många arbetare hade inte råd att betala de avgifter som behövdes för verksamheten. Även då fanns arbetslöshet och sjukdom men vi arbetare var totalt oskyddade. Inga sjukförsäkringar eller arbetslöshetskassor. Ja, nog var kampen bitter.
Men nu har jag fjärmat mig långt ifrån Väja trion och dess verksamhet. Jag minns att jag jobbade som saxpojke och var skiftarbetare. Jag minns några gånger när vi skulle spela på helgerna så måste jag försöka övertala någon kamrat som jobbade eftermiddagsskift att han skulle stå även mitt skift. Det betydde att man började jobba kl två på lördagmiddag till kl sex på söndagmorgon. Det var en omänsklig insatts av unga människor.

Jag minns hur jag somnade emellan varje tömning av lådorna som var fyra stycken och fylldes på sådär tre fyra minuter. Det blev inga ordnade matraster. Vi fick avlösning medans tre massabalar kom till, knappt femton minuter. Sedan ville vi ju röka så det var ingen tid till vila .

Det var inga sötebrödsdagar för den tidens ungdom, men ljuspunkterna fanns. Det gällde att ta väl vara på dem. Musik och dans var ju inga högstående kultursträvande uppgifter men de fick duga. Jag var fascinerad av nykterhetsrörelsen Verdande, som stimulerade mig mycket och fortfarande värderar jag ett nyktert liv till fullo....

Familjen

NYBYGGARNA

Så böriade vi planera tomterna. Vi var fyra man som gick samman och hjälptes åt med byggandet. Så flyttade vi in i eget hem som det hette. Ja, inte var skulden stor men man hade stor möda att klara sig. Nu först ser man hur tiderna har förändrats, hur vi hade och hur våra barn har det. Nog fick vi leva under knapphetens klara stjärna. Lönerna var usla, det sociala skyddet nästan obefintligt. Det var den gamla goda tiden i sin prydno. Den gamla onda och otrygga tiden vill jag påstå. Otryggheten var nog värst om sjukdom inträffade. Hade man råd att vara i sjukkassan hade man tre kronor om dagen och det var inte mycket att handla för även om allt ju var billigt på den tiden.

Jag minns att mor hade 36 kronor i pension per månad. Hon fick hämta ved i vedupplag. Den var inte alltid så torr men då lade mor in den i stekugnen och där torkade den. Det var ju gratisved till all lycka. Vi flyttade från matserveringen 1930 till vårt nybyggda egnahem. Det blev en arbetsam tid. Jag fick börja jobba på tomten, fälla träd och ta upp sten ur jorden. Vi ville ju ha en trädgård med potatisland och dylikt. Jag har alltid varit jordbunden och tyckt om att gräva och odla. Min svaghet för blommor satt i min kropp. Jag älskade och älskar färger och det framgår även i de tavlor som jag har målet. Ett litet hönshus byggde jag på tomten som vi hade mycket glädje av. Färska ägg och någon hönsstek.  Ibland var inga dåliga grejor.

Så många år blev vi inte i vårt första egnahem. Då hade Dysjövägen blivit nylagd och vi fäste oss vid en glänta i skogen.
Vi köpte en tomt och sålde vårt egnahem. Nu kom en slitsam tid men ändå rolig. Jag fick veta att bolaget sålde det hus som mor och jag bott i. Det var ett ganska stort hus, ena halvan friskt och fint timmer och den andra delen var byggd av plank. Jag gick och hörde mig för hos säljaren. Tvåhundra kronor och tomten väl rengjord.  Ett fasligt stort jobb, men jag slog till. Så hade jag plötsligt två hus och det blev ett styvt jobb.
Stockarna var 9,5 meter. Det var att väga upp dem bit för bit tills de med ett brak föll till marken. Stockarnas längd på kortsidan var 5 meter så de gick ju lättare.

Jag minns en rolig sak som hände. Det var sommar och skolledigt. Några småkillar stod och såg på när jag jobbade. Det var ju två eldstäder på huset så det blev en hel del tegel som skulle rengöras och staplas upp. Jag kände ju pojkarna så jag frågade "Vill ni ha jobb så rengör teglet åt mig". "Vad får vi för det då", undrade de. Jag tyckte att tio kronor per man var lagom och det blev bra tyckte pojkarna. De satte igång omedelbart. Jag visste att det inte var någon överbetalning men jag var en ganska ekonomiskt svag arbetsgivare . Nästa dag satt de när jag kom. Jag undrade varför jobbet stod stilla. "Vi vill ha mer betalt om vi ska fortsätta", sa pojkarna. "Då kan man säga att det är strejk på bygget", menade jag. "Precis", tyckte de. Jag föreslog att vi skulle lägga på en femma till och detta godkändes till bägge parters belåtenhet. Nu är de själva pensionärer, tänk vad tiden går fort. Alla tre blev betrodda män i både den fackfiga och den pofitiska arbetarrörelsen. Det blev en minnesvärd och rolig historia.
Nu blev i alla fall huset rivet och fraktat till byggplatsen. Detta låg över vintern och någon sa att jag hade dragit på mig ett vägglusbo. Men det blev en sträng vinter så lusen fick nog plikta med sina liv. Det fanns inga i huset i alla fall. Nu blev det nyodling igen. Det blev såg och yxa och hårt slit. Sedan blev det uppodling och det blev slit med stubbar, sten och spett. ”Slano” med en gammal hästsko i slanändan var ett bra redskap, men tålamod behövdes. En fin trädgård blev resultatet och den hade vi stor glädje av. Ett grishus behövdes, och det kom till för att julskinkan skulle säkras. Nu kom en tid med lite mer bekymmerslöshet än vanligt. Vi hade nu ett halvt dussin munnar att mätta, och nog ville det till mycken möda att klara av detta.

SKÖNA BÄDDAR

En annan sak jag minns det var när vi for med spark till Bollsta på ”hyveln” och köpte spån. Där hade man hyvleri och när man hyvlade bräderna blev det långa spån ett utmärkt material att stoppa madrasserna med. Men de skulle sågas i lagom långa bitar och sedan skulle de rivas i smala strimlor, ju smalare man rev dess bättre att ligga på. Rev man för grovt då blev madrassen knölig och inte så skön att ligga på. Det var ofta barnen som fick göra det jobbet. Visst provade man med att riva breda remsor men då blev det bakläxa och då fick man börja om igen och riva smalare. Man glömmer inte doften från de nystoppade madrasserna men nog blev det väl mycket damm, men det fick man inpå köpet. När man legat sönder spånen då fanns det alltid de som hade stor glädje av resterna som egentligen bara dög till att göra fint hos grisen, då blev det dans i kätten.

Grisen detta välsignade djur som klappades, kliades och tvättades. Tala om ”heliga djur”, men nog var hushållsgrisen närmast intill. På våren kom grishandlaren och han var väntad så då hade kätten rengjorts och lokalen kalkats och gjorts fin. Jag minns ingen gris som inte såg ut att trivas när den väl var installerad. Kunde man handla kontant var det bra, men de flesta fick nog ta den på avbetalning. En femtiolapp gnuggade man inte ur skjortan på den tiden.
Jag minns ytterligare en händelse. Mellansonen ville ta ut grisen ur kätten, grisen var liten och knubbig och jag tyckte att det kunde gå för sig. Först lovade han att han skulle vara flitig med att repa löv och nässla som var nödvändiga beståndsdelar till grisgröten. Under tiden gjorde jag en sele med ett ganska långt snöre till att hålla i.  Bra gick det också så länge grisen höll sig på tomten. Den gick nu inte att styra, och snart var den inne i skogen där den slet sig och det blev en grisjakt till tusen. Sedan blev den återbördad till stian och därmed var den episoden ur världen.

ÄNGLAR FINNS DOM

När jag rotar i mitt minne finner jag ett par episoder som får mej att konstatera att räddande änglar visst finns. Första gången jag råkade en sådan räddande ängel var för 47 år sedan. I midsommar detta år, det så länge sedan Sune, vår yngste son, föddes. En vacker midsommar med mycket blomster och fågelsång. Vi visste att det snart skulle ske, men vi hoppades att helgen skulle förflyta i lugnets tecken. Men så blev det inte . Valborg började se dålig ut men tyckte att det ändå inte brådskade. Men utvecklingen blev sådan att vi nog borde söka oss mot sollefteå och därvarande B B.

Men hur komma dit? Det fanns inte bil i varje hus på den tiden, heller ingen telefon , så nog låg man illa till om något hände. Jag började att halvspringa vägen ner mot samhället. Jag visste om vilka som hade bil, men det var midsommarafton, med vackert väder tillika. Jag hade ändå tur. Ute på gården i en av bolagskasärnerna satt modellsnickare Hörnell med fru och drack kaffe. Jag framförde mitt ärende. Ja, det gör jag gärna. Gå du hem så kommer jag så fort jag kan. Där hade jag min räddande ängel.

På midsommarafton föddes Sune, stor och duktig. Efter en vecka hade jag min kära hemma igen. När valborg g kom hem var min syster Frida hos oss. Det skulle ju ordnas bädd för den lille. När Sune var installerad stod vi runt sängen i beundran.

Även Ove, som då var ett och ett halvt år stod och beskådade undret. Är han inte söt undrade Frida vänd till Ove. ”Jag tycker han är ful”, svarade Ove. ”Men gosse ska du säga så om din bror”, sa Frida. Ja, man får nog inte vara för uppriktig alla gånger här i världen.

ÄNGEL NUMMER TVÅ

Nu var vi bjudna till Bengt Holmberg och Edmy, för att se deras nyuppförda sommarstuga vid Lesjön ovanför Bollstabruk.
Vi hade åkt buss dit upp. Vi hade en skön dag med sol och värme.Vi gick upp till vägen för att passa bussen vid hemresan. Vi väntade länge men ingen buss kom. Vi började att gå in mot Bollstabruk. Solen gassade. När vi kom till avtagsvägen mot Nyland var vi ganska trötta. En granne for förbi oss i sin bil. Vi fortsatte att trampa på i värmen men strax blev vi upptagna av den goda grannen med fru. När de hade åkt förbi oss började de undra varför vi var ute och gick. Det blev att sätta sig i deras bil och snart var vi hemmavid. Sven Dalström med fru som var de räddande änglarna den gången.

Så kom den tredje ängeln in i bilden. Det var landsfiskal Sandström i Kramfors. Vi hade haft tingsavslutning med middag på Björkuddens turisthotell. En trevlig tillställning. När middagen var slut, blev det bestämt att vi skulle stanna och dansa. I och för sig ett bra förslag, men för min del fanns en hake. Valborg var inte så kry, och jag ville nog komma hem så snart som möjligt, men hur visste jag inte. Då kom Sandström med hatten i hand och jag undrade om han skulle åka hem. ”Ja, jag gör nog det”, sa han. Jag talade om mina bekymmer. ”Får jag bara komma med till Kramfors så tar jag bussen hem till Väja”, sa jag. ”Jag kör dig hem”, sa han. Så kom jag fort hem till brotrappan och till min kära. Ja, så fick jag min tredje ängel. Det heter ju tredje gången gillt.

SÅ VAR DET PÅ DEN TIDEN

PELLE KÄTTINGDRAGARE

Jag mötte Pelle idag. Han har kroknat med åren. Åren ja, de kommer och går ett efter ett. Jag säger då det. Tänk hur det har ändrats. Bilar som ränner och far som hin. Vi fick trampa och gå dit vi skulle. När vi friade då gick vi milen eller två fast regnet öste och himlen var grå. Ja, det var då det. Inte g1ömmer man fast man blivit gammal och verkstött.

Jag minns att jag kastade kätting på sågen, i rännen du vet, den rann som silver, fast den var ju av järn. Slingor av timmer, femtio öre i timmen. Strömmingen var salt och dan var lång. Sågställaren var grinig och bakfull. Sågspånen rök så de brände i näsan som lök, men snusen var billig och brännvinnet starkt. På den tiden gosse då kunde man skråla och skåla och roligt var det när strupen brann. Man slogs och svettades men satt inte inne fast för det mesta så tappa man minne. Det fanns ingen snut som snoka och for, nej då gosse, då vände man dosan och slog, gav fasen i var de tog.

Jag minns hur vi drev efter vägen när lördan kom, de va 1ögn att hålla sig nykter, vi drev i hopar, ja, de var då de. Fy fasen, jag minns när jag vagnade strö och rälsen var torr, eller full med snö, ja inte underligt att man är krokig.
Nej, underligare då att man inte blev tokig, kallt gosse så foten somna i skon, den frös till is i min blå bussarong. Ja, så var det på den tiden. Jag tycker det är konstigt att man inte blev vriden Men nu är man färdig. Nog har det gått åt rätt håll. Nu silar man inte som
genom ett såll när man sitter kring bordet. På min tid gosse då slogs man och svallt tills strejken var slut så man fick gå ut. Sen började fjärdingsman å dra skatten, man hade knapp råd dricka vatten.

Då blev svångremmen kapad, och dosan vart tom, man gick och knöt näven. Man svor över sågställaren som jämt var bakfull, och faktorn han brukade vi kalla för vispen, för han snurra och for och dundra och svor. Nu tar jag det som jag vill. Vill jag inget då sitter jag still. Det där att skråla och skåla det ligger bakom i tiden, nu sitter man för det mesta och spinneri värmen och friden.

SÅPTJUVAR OCH ÄRTPANNKAKA

Under andra världskriget var Väja- och Frånösåpan begärliga ting för det rådde brist på mat. Mot Väjasåpa kunde man bytatill sig kornmjöl och potatis. Av mjölet bakades tunnbröd. Det var bra mat och det bakades för det mesta i bagarstugorna.

Jag minns många roliga episoder när det gällde att skaffa bytesvaror hos bönderna. Såpan fick vi köpa för en billig penning på bolagets förråd och man var inte så restriktiv för den fanns i massor men det var ju roligare att komma över den gratis. En natt var det någon som hämtade såpa i en papperssäck. När han skulle konka den över fabriksgården gick bottnen ursäcken och resultatet kan man ju lätt förstå. Det var ett elände att utplåna tilltaget. Såpan luktade ju långt ifrån gott men ett bra tvättmedel var det.

En gång kom en gammal skurhink bra till pass. Den rymde bra men var inte lätt att bära. Ja, det var många som hade knappt med födan under kriget. Det var många som höll sig med kaniner, ett bra tillskott för tomma magar. Själv hade vi några stycken. Jag gruvade mig för slakten eftersom jag aldrig varit någon vidare tuff kille. En arbetskamrat tyckte att jag var skräp till karl om jag skulle behöva hjälp med en så enkel sak. Jag tog livet av en men jag blödde lika ymnigt som offret. Jag gick till min kamrat och han skötte om den övriga slakten. Jag önskar att jag hade min praktik som slaktare ogjord, som så mycket annat här i livet.

Det var även ett stort intresse för att ha höns. Vi hade väl ett dussin om inte mer, och det gav ju både ägg och kött. Även kycklingar hade vi till våra barns förtjusning. Jag minns att vi fick låna en gammelhöna av en släkting. Hon låg snällt tills att de små liven kom fram runda och söta som bollar. Vi hade en höna som värpte jättestora ägg med två gulor. Hur hon
lyckades få ur sig dessa ägg är en olöst gåta.

Som jag har berättat var det svält hos många människor under och efter andra världskriget. Kolrötter och rovor var en föga näringsrik kost. Tungt arbete och svält var en bra grogrund för spanska sjukan men om den har jag berättat tidigare.

Jag ska i stället berätta om plättarna som såg så goda ut. Verner hade dem till matsäck i jobbet. Har du så fina plättar frågade jag honom och då bjöd han mig på den. Jag trodde att det var många ägg i dem men de var bakade på ärtmjöl och smakade pyton. Soppa på ärter var ju gott men inte plättar på ärtmjöl, huga.

AMERIKARESENÄRER

Det var gråt och veklagan när ungdomarna for till Amerika. Det var inte att undra på när de skildes från föräldrar och syskon, för de flesta blev ju kvar och få var väl de som kom åter med guldtackor i bagaget. Jag minns namnen på en del och då särskilt en som hette Julius Boman, en stor och välvuxen grabb. Så fort vi möttes kallade han mig för Chanteluppen. Så småningom tog jag reda på vad det betydde och det skulle vara namnet på ett tobakspaket. Om det var sanning eller om de drev med mig vet jag inte.

Det var som jag minns sorgerliga saker som hände när man samlades vid anhalten och vinkade av. Resenärerna var blomsterprydda när de for. Jag har undrat varför ingen bror eller syster reste ut, men de stannade på närmare håll.

Härnösand var liksom ett givet upptagningsområde för unga flickor uppifrån Ådalen. Femton kronor i månaden var vanligt för en slavinna från Ådalsorterna och för den lönen slavade man från tidig morgon till sena kvällen. Inga tvättstugor fanns, utan man fick tvätta i köket. När de skulle ha ut sin lön kunde frun ifrågasätta om inte lönen kunde stå inne tills kommande månad. Ja, det var en ond tid särskilt för flickor som nyss lämnat skolan men trångboddheten och fattigdomen där hemma gjorde att man måste ge sig av.

Detta var sista avsnittet av DAVIDS SKRIVERIER.

Om du läst och funnit beskrivningen, av hur man kunde ha det på den tiden, lärorik och dessutom roande, då får jag vara nöjd. Tack i så fall för att du tog dig tid att läsa
min pappas berättelser.

Ove Lönnhage